I Sverige får man inte prata om sorg
Denna höst hedrar vi minnet av de två största katastroferna i modern svensk historia, de som tillsammans med mordet på Olof Palme utvecklats till obotliga trauman, därför att de samtidigt avslöjat myndighetssveriges totala oförmåga att hantera kriser.
Den 28 september var det femton år sen passagerarfärjan Estonia gick till botten med 852 människor ombord.
551 var svenskar. Om en dryg vecka, på annandag jul, hedrar vi femårsminnet av de 225 000 människor, som omkom i tsunamikatastrofen.
Av dessa var 543 svenskar.
Förra onsdagen mötte jag för första gången den man, som gav tsunamikatastrofen ett ansikte, gotlänningen Pigge Werkelin. Han förlorade hela sin familj, när vågen kom. Jag intervjuade honom i TV4:s Förkväll med anledning av årsdagen av hans ödesdigra semesterresa till Thailand den 10 december 2004.
Mycket har skrivits om Pigge Werkelin. Dessvärre har alltför mycket varit smaklösa kränkningar.
I bloggosfären har jag sett Pigge Werkelin beskrivas som en ”mediekåt exhibitionist”, ”ett monster” och ”en tragisk figur ”. Starkast var reaktionerna, när han bara några dagar efter katastrofen förklarade att han ville ha en ny familj. ”Hur kan någon som nyss förlorat sin gamla familj omedelbart börja tala om en ny?” var en vanlig reaktion.
Den man jag mötte stämde inte alls överens med de glåpord, som spytts över honom. I stället mötte jag en genomsympatisk, ömsint och känslostark person, som hade överlevt katastrofen, som hade lyckats gå vidare och som på ett fenomenalt sätt byggt upp ett nytt liv i spillrorna av det gamla.
Pigge Werkelin är en överlevare, en man som mitt under pågående katastrof bestämmer sig för att inte släppa taget om det träd, som kom att rädda honom undan flodvågen. Men i Sverige får man inte vara en överlevare. I Sverige får man inte vara stark.
I Sverige får man heller inte tala öppet om sin sorg, om sin smärta och om sin vilja att gå vidare utan att bli betraktad som galen eller känslokall.
I Sverige ska man lida i tysthet, tiga om smärtan och själv (möjligen med hjälp av en terapeut) bearbeta sin sorg. Sorg och död är begrepp som skrämmer. Därför måste de förbli privata. Därför måste de tystas ner.
De som öppet träder fram och artikulerar sin smärta misstänks för att ha orena motiv. Kanske bottnar detta i föreställningen, att de som överlever alltid gör det på någon annans bekostnad. De anses inte ha gjort allt för att rädda sina medmänniskors liv. De har bara tänkt på sig själva.
Ibland undrar jag, hur långt man måste gå i oegennytta.
I början av december lyssnade jag på en radiointervju med en man, som överlevt Estoniakatastrofen. I intervjun beskrev han hur hans överlevnadsinstinkt hade tvingat honom att med uppbådande av sina sista krafter ta sig ur fartyget och ner i en läckande livbåt för att till sist bli räddad.
Men mannen beskrev också, hur tiden efter katastrofen blivit ett helvete. Skuldkänslorna över att ha överlevt, medan andra passagerare dött inför hans ögon, blev till slut så starka att han var hårsmånen från att ta sitt eget liv. Han var övertygad om att samhället fördömt honom för att han vägrat dö.
Med dessa exempel vill jag säga, att varje människa har rätt att sörja och bearbeta sin smärta på sitt eget vis. Vi är alla olika. Somliga måste få prata öppet om sin sorg för att orka gå vidare. Så gjorde Pigge Werkelin. Så gjorde Carina Höglund, den mördade Englas mamma. Så gjorde hustrun till den mördade polismannen i Malexander.
Andra väljer att sörja i ensamhet. Låt dem göra det. Döm ingen för de val de gör. Fördöm heller inte den, som lyckats överleva, trots att det samtidigt funnits andra, som gått under.
Alla människor har rätt till sitt liv. Vi har ju bara ett.