Jag kunde ju bett Sofi Fahrman om hjälp
Onsdag morgon 9.05. Bussen lämnar Fiskaregatan i Kalmar för PRO-rutten, pruttenbussen upp till Stockholm. Jag ska träffa Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin. Kunde ju lika gärna varit Rupert Murdoch. Eller Kofi Annan. Eller Gud.
Tunnelbanan till Globen och redaktionen bjuder på ett kvinnligt fyllo som ligger upp och ner med blottad, blåstrimmig mage och det luktar nostalgiskt unket från sätena. Egentligen är det helt osannolikt att människor sätter sig ner frivilligt i tunnelbanan. Eller håller i stängerna. När Claes Ohlsson börjar sälja ultravioletta CSI-lampor kommer folk ramla och slå ihjäl sig vid varje stopp.
Så står jag där. Framför denna åh så stora vita boll med shopping och H&M.
Det känns som om jag precis lämnat grepen, stängt ladugårdsdörren bakom mig och bett pappa ta hölasset och lämna av mig vid plattan. Vad är det med mig? Jag har ju bott här.
På restaurangen beställer vi dyr businesslunch och jag tänker att nu finns det två roads jag kan travel.
Jag kan A: Verka sval, laid back, världsvan, endast svara på tilltal samt se insatt, påläst och engagerad ut. Eller B: Öppna munnen och låta truten gå som på en borderlinepersonlighet som suttit inlåst tretton år i en matkällare i Tierp.
Anders Gerdin: Jaha Malin, då sitter vi här.
Jag: BLABLABLABLA När jag föddes BLABLABLA sedan sa jag BLABLABLA och då vet du HAHAHA ja herre jösses det kunde man ju aldrig tro BLABLABLA det är som jag alltid har sagt BLABLABLA
Ja, sedan fortskred lunchen och det blev kaffe.
Anders Gerdin snusade. Och som han snusade. Under vår timme la han in säkert fem prisar. Var tog de vägen? Svalde han? Kanske var det bara en nervös tic för att jag var så hänförande söt?
Efter en timme sneglar Anders Gerdin på klockan.
–?Nähä, jag skulle varit på ett styrelsemöte för två minuter sedan.
Styrelsemöte, tänker jag med munnen full av kall mat som jag inte hunnit äta upp eftersom jag har dikterat en självbiografi cover to cover. Jag har fått honom att komma för sent till ett styrelsemöte. Det blir inte viktigare än så. Som Alexis i Dynastin. Båååård miiiting. Skitviktigt.
På väg ut från restaurangen andas jag och det blir tyst i en halvsekund. Panik.
–?Min lillasyster är Marxist-Leninist.
–?Finns det såna? frågar Anders Gerdin och jag tänker att det har jag ju faktiskt ingen aning om. Det är ju mer ett skällsord.
När jag ska lämna Globen blir jag varse två saker: när jag passerar en hiss med glasväggar inser jag att de små svarta cityshortsen som var så fina framifrån inte är fullt så fina bakifrån. Flera lager spänt, veckat tyg mellan skinkorna förvandlar modefyndet till en blöjröv av guds nåde. En annan sak som också står klar är att det inte finns någon väg ut ur Globen. Man kommer inte the fuck out. Så jag går fram och tillbaka, fram och tillbaka. H&M, Lindex, Indiska. H&M, Lindex, Indiska. Plötsligt passerar en blond älva med vackra kläder, näpet anlete och intensivt bruna ögon. Sofi Fahrman ger mig en snabb blick och fortsätter mot sitt skrivbord med rosa fluffiga pennor och parfymerat brevpapper. Jag kunde ju bett henne om hjälp. Ursäkta fröken Fahrman, kan ni hjälpa mig och mitt pampersarsle ut härifrån? I stället samlade jag ihop min beblöjade röv och tog trapporna ner. Då hamnade jag i garaget.