Vill Sverige verkligen ha hem Rawa Majid?
Rawa Majid kan bli en bricka i ett politiskt spel mellan Sverige, Turkiet och Iran.
Men vill Stockholm verkligen ha hem gangstern?
Det råder än en inte obetydlig röra i uppgifterna om gripandet av ledaren för det kriminella Foxtrot-nätverket.
För det första är det inte bekräftat att Majid verkligen har frihetsberövats, även om flera stora mediehus oberoende av varandra har källor som påstår att så är fallet.
Och för det andra spretar påståendena om i vilket land gripandet ska ha skett åt olika håll.
Enligt SVT stoppades Majid i fredags i någon slags trafikkontroll i Iran, nära gränsen till Turkiet, möjligen med falska resedokument.
Så säger även Aftonbladets uppgifter, medan Expressen påstår att han greps mellan staden Qaladiza i östra irakiska Kurdistan och Baneh i Iran.
Osäkerhet råder med andra ord, men låt mig för mitt resonemangs skull utgå ifrån att Majid verkligen sitter i en cell och att denna cell är belägen i Iran.
Det öppnar för intressanta politiska, diplomatiska och juridiska frågor.
Absolut enklast för Iran är att skicka den turkiske medborgaren tillbaka över gränsen, om nu Teheran vill bli av med honom.
Turkiet och Iran har en något komplicerad men på flera områden god relation och en sådan manöver skulle sannolikt inte mötas av oöverstigliga hinder.
Men frågan är om Ankara verkligen vill ha hem denne figur.
Det pågår en domstolsprocess om att Majid fick sitt turkiska medborgarskap medelst förfalskade dokument, striderna inom Foxtrot har resulterat i skottlossning på gator i Istanbul och Erdogan har fått besvärande frågor från oppositionen om huruvida Turkiet verkligen ska ta emot diverse internationella gangsters på flykt.
Och i den hopplöst utdragna Natoprocessen har Stockholm i Majid ett bra kort att slänga upp på bordet närhelst despoten i Ankara börjar tjata om PKK-anhängare han vill se Sverige utvisa.
En än intressantare fråga är om Teheran utan vidare vill släppa ifrån sig Foxtrot-ledaren, som är internationellt efterlyst av Sverige för grova narkotikabrott och förberedelse till mord.
Iran och Sverige har redan en diplomatisk fnurra runt iraniern Hamid Noury. Han dömdes för ett år sedan av Stockholms tingsrätt till livstids fängelse för brott mot folkrätten och mord, för sin inblandning i avrättningar av politiska fångar i Iran 1988.
Iran har flera gånger deklarerat att Noury, som just nu tragglar sig igenom hovrättsförhandlingen, ska lämnas ut. Men Sverige har gjort tumme ner.
Möjligen skulle Teheran kunna tänka sig att använda Foxtrot-ledaren som bricka i det spelet, även om mullorna redan har den i Iran fängslade svensken Johan Floderus till sitt förfogande i en eventuell förhandling.
Återstår så hur Sverige vill ha det.
För den svenska regeringen vore det naturligtvis en fjäder i hatten om Majid damp ner på Arlanda.
Utrikesminister Billström skulle kunna skryta om skickligt och hårt svenskt diplomatiskt arbete medan justitieminister Strömmer inte skulle försumma möjligheten att kalla till inte mindre än tre presskonferenser för att myndigt förkunna hur långt den svenska lagens arm når.
Mindre troligt, men inte omöjligt, är att statsministern skulle hålla ännu ett tal till nationen för att förklara regeringens förträfflighet.
Frågan är dock vad den svenska polisen vill. En hemskickad Majid skulle nämligen leda till svårartad huvudvärk i form av säkerhetsproblem.
Förundersökningen runt alla dessa mord och sprängningar och andra grova brott lär ta mycket lång tid, allraminst ett år.
Och efter det huvudförhandlingar i tingsrätt och hovrätt som skulle pågå månad ut och månad in med malande av chattar och förhör med vittnen som inget vet, inget hört och inget sett.
Majid har fiender som vill mörda honom och vänner som vill frita honom. Det skulle bli en högriskrättegång av ett slag som Sverige tidigare aldrig skådat. Säkerhetspådraget blir enormt.
Oskuldspresumtionen, det vill säga att vi alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad, är en grundläggande och viktig princip.
Men jag vågar hävda att även om gangstern endast döms för en del av alla brott han påstås ha begått, är livstids fängelse det enda realistiska alternativet.
Det är i och för sig mycket bättre att ha Majid inlåst på Kumla än se honom återvända till en solstol i något semesterparadis med drink i den ena handen och mobilen med vilka nya order ges i den andra.
Men kriminalhistorien lär oss att det inte är några större problem att hålla liv i sin verksamhet från insidan av murarna.
Några centralt placerade personer inom de brottsbekämpande myndigheterna har med varierande grad av suckar i rösten sagt till mig att det bästa vore om någon av Majids fiender löste detta problem.
Men det kommer ingen att säga officiellt.
