Regeringen måste stoppa Kurdiska räven
Vad gör regeringen för att få Kurdiska räven släpad till domstol?
De undanglidande svaren imponerar inte.
Rawa Majid, den ökände Kurdiska räven, är internationellt efterlyst för grova narkotikabrott och för mordplaner.
Det finns en hel del misstankar utöver eländet denne ligaledare är häktad i sin frånvaro för, exempelvis ett antal mord, däribland på barn, och sprängningar.
Vilket inte hindrar att Majid lever i högönsklig välmåga på fri fot i Turkiet, med luftkonditionering som svalkar mot hettan och ett politiskt skydd mot trång cell i häktet.
Han satt i och för sig häktad ett kort tag för ett drygt år sedan i sitt nya hemland, men släpptes under diffusa former.
Under tiden fortsätter den groteska våldsspiralen i Sverige.
Det har nog inte undgått någon att en kvinna i 60-årsåldern, moder till en gängkriminell sköts ihjäl i Uppsala, Kurdiska räven tros ha beställt avrättningen, repliken kom snabbt, ytterligare ett mord, troligen dödades fel person.
Att mörda en mamma till en fiende är till och med i dessa kretsar att gå långt och det finns ingen anledning att tro att hämnden och det gränslösa våldet kommer att mattas.
Det här måste få ett stopp. Kurdiska räven måste stoppas. Människor som inte ens är inblandade i gängkonflikterna förlorar livet, anhöriga är skräckslagna, grannar likaså, rädslan sprider sig.
Statsminister Kristersson och justitieminister Strömmer försummar inte ett tillfälle att påpeka att det är polisens och åklagarnas uppgift att få gangsters lagförda.
I det har de givetvis rätt. Men i och med att Majid är på fri fot i annat land finns också en politisk dimension. Ett politiskt samtal att föra med Turkiet.
Så vad gör regeringen?
Vice statsminister Ebba Buschs senaste piruetter är ett svar så gott som något på den frågan.
I en intervju med Aftonbladet i går mullrade KD-ledaren att biståndet till Turkiet borde dras in om inte Kurdiska räven fängslas eller lämnas ut.
Ett populistiskt utspel det egentligen inte finns skäl att fästa vikt vid.
Dels för att det svenska biståndet till Turkiet, i fjol 80 miljoner kronor, går till organisationer som stödjer mänskliga rättigheter och rättstatens principer. Vad som blir bättre av att straffa dem är inte alldeles enkelt att förstå, även om sannolikt despoten i Ankara skulle le nöjt.
Dels för att Majid numera har turkiskt pass. Och Turkiet är lika lite som Sverige benäget att lämna ut sina medborgare. Den framkomliga vägen är sannolikt att Kurdiska räven grips och ställs in för rätta där han befinner sig.
Till saken hör dock att vice statsministern i morse backade och försökte låtsas som att hon egentligen fört ett generellt resonemang om ”att länder som får bistånd också bör kunna förväntas ha samarbete i rättsliga frågor”.
Någon har med andra ord tagit Busch i örat. Vilket är symptomatiskt för den politiska nervositet som just nu råder.
Poliser och åklagare är frustrerade, de anser att regeringen gör för lite. Det är en i högsta grad begriplig frustration.
– Jag lägger mig inte i det polisära arbetet, svarade Kristersson då han efter regeringsförklaringen i går fick frågor om Majid.
– Det finns kontaktvägar mellan olika länders justitiedepartement, mumlar justitieminister Gunnar Strömmer i intervju efter intervju.
För tio månader sedan tog Kristersson upp situationen med Erdogan. Att Majid ännu är på fri fot säger oss allt vi behöver veta om hur mycket den turkiske ledaren bryr sig om det svenska önskemålet.
Samtalet fördes i samband med en av de där resorna till Ankara dit svenska ministrar har åkt för att bocka och buga och böna om insläpp i Natovärmen.
Sedan har de åkt hem och skarpt fördömt koranbränningar och Erdogandockor och annat som är fullt förenligt med svensk yttrandefrihet, men som kan sätta käppar i hjulet.
De ovärdiga politiska ansträngningarna för att hålla Ankara på gott humör har tagit sig även andra uttryck.
Enligt mina källor informerar polisen regeringen om alla nya ansökningar om allmän sammankomst för koranbränning.
Detta efter att en paragraf i grundlagen som stipulerar att myndigheter ska informera UD i känsliga frågor om förhållande till annan stat har dammats av.
Erdogan har satt högljudd och tydlig press på Sverige om påstådda terrorister han vill ha utlämnade.
Sverige borde med samma intensitet kräva att Kurdiska räven grips och ställs inför rätta i Turkiet.
Jag kan inte alldeles frigöra mig från misstanken att det undanglidande politiska mummel vi i stället hör har med Nato-processen att göra.