Man vill alltid döda fel personer
Jag har nästan dödat ett barn. Jag tog strypgrepp, skakade om, kastade ner … I alla fall i min fantasi.
Det finns en lekplats som L, 2 år, gärna tar mig till.
Där finns sandlåda, miniatyrhus, en trähäst och en sån där gungbräda som alltid tjurar med jämvikten – som livet självt. En färgglad kiosk som säljer glass och veganska mackor, att fika där kostar pluring.
Jag satte L i gungan och studerade föräldrarna till de andra barnen. Några var stressade, andra sken av harmoni. Några lekte, andra stod med näsan i mobilen.
Jag blev rörd av alla blöjbakar och ryggsäckar med ombyten. Hur jävlig den här världen än är, så vågar vi ändå skaffa barn. Varje år kommer det en ny kull föräldrar hit, med ungar de älskar och tar ansvar för.
L pinnade vidare till huset med ruschkanan, så litet att endast barn får rum. Hon kilade snabb som en mus in och uppför trappan och bort till öppningen mot kanan. Jag stod 2,5 meter nedanför och väntade.
Igen!
Femte rundan och jag ser L vinka till mig där uppe, när en något äldre pojke plötsligt dyker upp och tar hennes keps. L blir rädd.
– Ge tillbaka den där till flickan, ropar jag till pojken.
Han ”hör” inte.
– Kom ner till mig, ropar jag till L.
Bredvid mig står pojkens mamma och säger ingenting.
Pojken knuffar L.
– Sluta! skriker jag.
Pojken knuffar en gång till, så L faller baklänges och börjar gråta.
Mamman står fortfarande tyst och tittar.
L fattar inte vad hon ska göra, för pojken spärrar vägen.
Jag funderar nu på att klättra uppför ruschkanan. I min fantasi har jag hunnit ta strypgrepp om pojken, halsen skiftar i blått, när barnen äntligen kommer ner, pojken först.
Vad var det som hände? frågade mamman ängsligt sin son när de går därifrån.
Jag ville gå efter och säga, att det såg du ju själv! Din grabb började retas och slåss, och du sa ingenting, för du är en sån som tror att ditt barn blir ett dårhushjon om han får en tillsägelse.
Men jag sa inget.
Vi gick bort till den giriga kiosken. Jag tittade på L som satt med gråt och glass i ansiktet, och undrade varför jag hade ryat åt pojken istället för att säga åt hans mamman att gripa in.
Så är det ofta. Man vill döda fel personer.
Förskolan jag ibland hämtar L på ägs av SBS. Jag är mer förbannad på Ilija Batljan än på de politiker som sålt ut de fastigheter vi borde äga gemensamt.
Förskolorna i Stockholm ber föräldrarna att hämta sina barn tidigare, för de är kort om personal. Det är svårt, eftersom bokostnaderna kräver att man jobbar heltid. Men det är de ont arbetande pedagogerna man blir sur på, inte de som ställt till alltihop.
Och så vidare.
Psykologen i familjen säger att det bara är bra om andra vuxna markerar gränser ibland. Att hela livet trots allt handlar om just det.