Glassbilen spelar och alla bara gråter
Jag ringer min kompis och frågar vad hon gjort idag. Gråtit och bråkat, säger hon. Såklart, det är ju juli.
Det är inget udda med den plötsligt usla psykosociala miljön i min bekantskapskrets. Jag vet att många andra svenskar gått på myten om sommaren, att ljus och värme är det som det som ska kompensera för resten av årets oundvikliga lidande. Men egentligen vet både vi och siffrorna – både våldsdåden och skilsmässostatistiken – att det är nu, i det brännande gasset, som folk gråter och bråkar som bäst.
Är det så konstigt? För ett par veckor sedan rycktes alla livsuppehållande rutiner undan, vi knuffades ut på det skräckinjagande gungfly som skolåret och normerna gjort av den här årstiden. Oron i kroppen kommer med syrenerna och lägger sig inte förrän efter skolstart. Min man sugs ner i vansinnet redan till midsommar, jag faller inte långt därefter.
Är det barnens fel, som många skärmtidsbråkande och -gråtande föräldrar hävdar? Visst, på en månad har jag inte kunnat ta en promenad raskare än i en fyraårings tempo, men det känns mer som en grym metafor för det större problemet med sommarmånaderna. Att ingenting går framåt, att både handläggare och onkologer är bortresta. Bygglov och biopsisvar kommer sedan, nu borde vi bara njuta! Lägga ner våra liv, i väntan på mörkare, bättre tider.
Jag kommer på mig själv med att längta till kyliga mötesrum, men är det ledigheten som är problemet? Resten av året låter förkortad arbetstid som en toppenidé, men nu är allt man hade velat hinna då stängt och bortrest. Livets alla processer pausade, en påtvingad övning i att ”bara vara”, i en ful plaststol man aldrig tvättar. Den sociala överenskommelsen den här tiden på året är att Annie Lööfs sommarprat ska duga som både tröst och underhållning, inte konstigt att vi dricker vin varje dag.
Är det konsumtionskulturens fel? Inte var väl min mormors somrar ett gatlopp mellan dyra inträden och panikslagen drive-in med en redan pommes frites-stinkande bil?
Var det såhär förr? I Ingmar Bergmans romantiska sommarnätter verkar ingen känna sådan kliande klaustrofobi, i Bullerbyn verkar ingen veta vad summertime sadness är.
Jag snickrar ett bord och steker en zucchiniblomma, men livsstilsåtgärderna verkar inte räcka. De bråkar i Frankrike precis som de gjorde i juli för snart 250 år sedan, kravaller är, precis som alla bråk, framförallt en sommargrej.
Jag sover dåligt, vet inte om det är ljuset eller vinet eller alla våldsdåd jag läst om i min telefon. Bråkmakarna sover säkert också dåligt, det kanske är evolutionärt? Glassbilen sjunger och min dotter och jag ser en rådjursget rusa över berget med en bock efter sig, deras oro är lika svår att förklara som min. All gråt och bråk är en omruskning av hierarkierna, det är väl något slags parningssäsong även för oss.
Allt kött är hö, sjöng vi för några veckor sedan, innan vansinnet tog över. Sommarbråken är nog just det, påminnelsen om den ständiga rörelsen.