Jag vill inte dö – för jag vill inte ha en begravning
Jag vill inte dö.
För jag vill inte ha en begravning. Jag är inte ens gift eftersom det är det enda sättet att undvika hemska situationer som kan uppstå under en bröllopsfest.
Som att någon håller ett för långt och trist bröllopstal. Eller rutinen där gästerna kysser brudparet om en av dem lämnar bordet.
Inför min systers bröllop, som jag och Joachim toastade, förklarade jag att det under inga omständigheter fick springas och pussas på brudparet. Då föll vi nästan i bråk med varandra eftersom Joachim retoriskt undrade om vi som toastpar skulle förbjuda gästerna att göra detta.
”Så gör man inte”, sa Joachim.
”Jamen hon VILL ju inte”, sa jag.
En bit in i festen gick min nya svåger på toaletten varpå min syster blev rikligt kysst av männen i församlingen. Lika glad var hon för det, bröllopslycka trumfar tydligen alla känslor, även de av obehag. Lika glad var hon, fortsatt lika tveksam till bröllop var jag.
Jag vill inte dö.
Att tänka på döden är att tänka på vad som händer med din familj om du har en sådan, javisst.
Men allt annat?
Jag vill inte dö. Eftersom: rykte, eftermäle, skvaller. Du kan aldrig göra nya intryck som rättar till det som folk påstår sedan du gått.
Livet är dyrbart, ty livet är det enda sättet att undvika pratet bakom din döda rygg. Det spelar ingen roll hur du dör, när eller var, folk kommer undra. Det är naturligt. När någon dör så söker vi svaret eftersom vi för vår överlevnad behöver veta om det är något särskilt vi bör undvika framgent.
Om någon dör så pass att det hamnar i tidningen så vill alla veta vem det var, är det hon som var gift med han och hade de barn och nej så hemskt och jag har förresten hört att.
Bearbeta bearbeta, döden undviks genom att göra omfattande research. Om vi känner till alla dödliga hot så kan vi akta oss desto bättre, så vi ska inte vara hårda mot de som är nyfikna.
Men ändå.
När du är död så har det värsta redan hänt, du har all tid i världen på dig att göra ingenting. Men de som blir kvar, de som ska utforma din dödsannons, de som ska spekulera i vad du dog av och bryter sociala koder för att ta reda på det: de har makten att göra din död lite fulare, lite mindre värdig. Det vill du väl inte?
Jag vet att ingen döing blir kvar och tvingas lyssna på det som händer efteråt. Men jag far illa i förtid. Över det som sägas ska.
Får man dö ifred? Kan en sista önskan vara att ingen säger något och att ingen skriver om saken på Facebook?
Och ingen får förresten röra mina saker, ingen får gå igenom min telefon. I minnet ljust bevarad blir jag icke om ni ser vad jag har skrivit till mina vänner.
Människan blir sitt allra fulaste när hon vill leta sig fram till hur någon avled ihjäl sig.
Så jag vill dö tyst.
Men inte nu.