Uppdrag stoppa flyktingar
Tjugo mil är mer ett tillstånd än ett avstånd.
Åtminstone på E47:an mellan danska Rödby och Malmö.
För mig: dimma. En relik från ungdomen, just när vi förstått att östeuropeisk vodka hade samma effekt som hembränt. Vi åkte buss från Skåne. Specialchartrad till Puttgarden i Tyskland, via färja från Rödby.
Förfesten till förfesten började i gryningen. De mest hårdkokta sänkte varsitt helrör redan innan vi nått Öresundsbron.
Sträckan Malmö-Rödby var närmast som en gestaltning av ”Mera brännvin” med Eddie Meduza.
Lämmelbussen körde på färjan till Puttgarden och väl framme bordade vi gränsbutiken med varsin räkmacka i ansiktet. Det är som ett Ullared, fast med alkohol och tobak. En liter rödtjut för en euro. Två flaskor julgransvodka för drygt tio.
En gång stoppades bussen på vägen hem. Tulltjänstemannen såg på mig och jag såg på honom.
”Har ni något att deklarera?” frågade han.
”Det har vi redan druckit upp”, sa jag och så var det inte mer med det.
Tio år senare står jag åter igen vid Rödby hamn. Några busslaster med svenskar står och väntar på att ta färjan mot Tyskland.
Två killar rusar ut i buskarna. Reinkarnationer av mig och mina vänner. De drar ner shortsen till anklarna. Barnkissen.
Numera har tullen sällskap. Av ett hundratal piketpoliser. Deras uppdrag är att stoppa människor på väg mot Sverige.
Det är familjer som har lurat döden i Syrien. Över hav, över taggtråd. En halv kontinent längre än treårige Alan Kurdi och hans familj lyckades ta sig.
Nu är de bara tjugo mil från sina drömmars mål. Mer ett tillstånd än ett avstånd. Upploppet på deras Golgatavandring.
Frihet för oss var att åka till Tyskland, köpa dansvatten och ställa in tidsmaskinen på medeltiden.
Frihet för de människor som flyr? Jag vet inte. Frågan kan inte ställas eftersom polisen syr in dem så fort de stiger av färjan.
Trots att ingen av dem har något att deklarera. Ingen julgransvodka. Inga stockar med Göteborgs Rapé. Inte ens deras mänskliga rättighet att söka asyl.
Den spelar ingen roll för den flykting som vill ta sig från Rödby till Malmö. Tjugo mil. Mer ett tillstånd än ett avstånd.
För somliga, en efterfest med ännu mera brännvin.
För andra, slutet.