Du som drar längre bort – vänd hemåt
Klafs, sol, regn och snö.
Kramp i vaderna och tejpade tår.
Ja, ni har nog redan räknat ut vad det handlar om: i fyra dagar gick vi ”Jämtlandstriangeln”, en medelklassanpassad fjällvandring mellan topparna Stor-Ulvån, Sylarna och Blåhammaren.
Det var fyra dagar. Det var 6–8 timmars gå, gå, gå varje dag. Det var 8 kilo på ryggen. En ryggsäck fylld med vindsäckar, ”förstärkningsplagg”, vattenflaskor, termosar, nötter, blåbärspulver och bredda mackor. Och så belöningen när vi kröp i mål: bastubad och trerätters med vinpaket på fjällstationen.
Vi hörde alltså inte till de som sover med ett stormkök i klottälten i den blöta och kalla sluttningen.
Vi är fuskarna på fjället.
Vi sover inomhus.
Vi sover på fjäder och dun.
Vi sover på vita, manglade lakan.
Ändå fanns allting där.
Och nu vet jag inte riktigt, hur jag ska föra den här historien vidare. Hur jag ska formulera mig, för att beskriva den där upprymda och samtidigt stillsamma känslan, – av vad då?
Av något mer.
Av något annat.
Men vad?
I vart fall är det något för länge sedan bortglömt som andas, när du står där inramad av fjällmassiv och kisar mot lera, stenar, gyttja, himmel, toppar, kråkbär och horisont. När du står där som en vindklädd inföding och lyssnar på ljudet av vatten. På det rinnande ljudet av bäckar, forsar, åar och vattenfall.
Det är mer än så. Det är något som vill mer än så, som sträcker sig längre än så.
Kanske vill det här underliga berätta om ett … förr. Att det fanns en början. Ett ursprung. Att det fanns en tillhörighet långt bortom vår fantasi och föreställningsförmåga.
Och att du befinner dig på den platsen – just nu.
Men lugn, lugn.
Vår civilisation har slagit läger även i de här avlägsna trakterna. Tro mig. Jag bär med mig marknadens hela utbud i mina 36 fickor och fack. Och jag kan inte hitta någonting. I vilken ficka/fack la jag kompassen, muggen, mobilen, vantarna, kartan, mössan, solglasögonen, geleplåstren, nyponsoppan, termosen och kontokorten?
Och var fan är läppstiftet?
Men allvarligt – du som drar iväg allt längre och längre bort.
Vänd hemåt, vet jag.
Ta en sväng förbi ödemarken.
Och du ska finna – att du redan väntar på dig här.