Så känns det att dansa med ett äpple i trosorna
Jag förstår om det verkar distanslöst, men nu har jag faktiskt fått önskemål om att skriva en krönika om hur jag upplever min tid i ”Let’s Dance”. Så med risk för att detta inte känns särskilt allmänintressant (eller är det just det som det är?), så gör jag det ändå.
Först av allt: Tack alla som röstade på oss!
Det är ju fantastiskt, vi fick bara fem poäng av juryn och hamnade tack vare er ändå inte bland de tre sista!
De senaste veckorna: Jag har tränat, tränat och åter tränat. Dans alltså. Jag har öppnat mitt fördomsfulla lilla rum och försökt förlika mig med dans och dans-tv. På riktigt. Jag har ramlat, snubblat, visat mig i konstiga stjärtvinklar, blivit släpad över dammiga träningsgolv och klämt in mina 41:or i små, trånga dansskor. Min fantastiska danspartner Anders har slitit och kämpat. Jag har öppnat mig, blottat mig, gjort tusen intervjuer, fotat, bloggat, skojat, bråkat och haft träningsvärk. Varit totalt ensam och lite rädd i ett fint hotellrum med en stor, skön säng. Ny stad, nya steg, nya vänner.
Jag har även gjort vissa försök att hitta ”mig själv” här mitt i allt främmande: Jag fick kostymören att limma på plastfrukt på min klänning och jag dansade med ett riktigt äpple i trosorna. Hur det gick? Det vet vi väl alla numera.
Men det är läskigt med all denna uppståndelse kring något som man kämpar med att ta som en lek, medan andra, i synnerhet media, försöker få det till blodigt allvar. Självklart är det enda rätta förhållningssättet till en sån här grej att vara tacksam att man får vara med, att man inte ska ta det personligt om juryn sågar en, och att det i första hand handlar om underhållning och att ha roligt. Inte helt lätt. Utan skitsvårt.
Jag har lärt mig mycket från förra veckan, framförallt hur man hanterar pressen, i dubbel bemärkelse:
Bland annat genom att inte försöka vara sarkastisk eller ironisk. Skämtar jag och uppmanar folk att starta en Facebookgrupp som heter ”Vi gillar Kitty men inte juryn” så framgår ironin inte alls i artikeln dagen efter. Mitt försök att skapa distans framstår snarare som bittert och småaktigt från en jäkligt kass förlorare. Är man trött, stressad och irriterad och inte vill prata utan bara vara ensam har man plötsligt ”brutit ihop”, ” hotat att lämna programmet”, ”störtgråtit” eller något annat dramatiskt. Helsidor och löpsedlar. Det är galet.
Man får frågor som: ”Är det jobbigt att Blondinbella har sälpäls, stör det dig i dina förberedelser?” på ALLVAR! Jag framstår kanske som en självömkande dramaqueen nu. Men det är jag inte, det är inte synd om mig. Visst, det gjorde såklart ont att gå in i en sådan massiv vägg när jag aldrig dansat förr och hade jobbat upp lite mod. Och, ja, jag blev chockad och sur av kritiken. Jag glömde liksom att den ju gällde dansen, inte mig som person. Men va fasen?… Ikväll ska jag komma ihåg. Ikväll ska vi ha kul! Ikväll ska vi få typ?… sex poäng.