Mammas och pappas lycka blir aldrig min
Pojke och flicka möts och ljuv musik uppstår. Trädgårdstäppa, kombi, barn och någon att bli gammal tillsammans med – hur svårt kan det vara?
Vår tids Billie Holiday – Amy Winehouse – sjunger: ”I pick the wrong men as naturally as I sing”. Hon väljer fel män lika lätt som hon sjunger. Vi har en talang gemensamt, och det är inte sången.
Hela våren och sommaren – ja, egentligen hela tiden – har det pågått en debatt om kärnfamiljens vara eller icke vara. Sveriges Radio har sänt ”Heliga familjen” och varnat för ”familjebegreppets lyckohyckel”.
Jämställdheten stöts och blöts, tidningarnas artikelserier varnar både för tvåsamhetens helvete och de dolda skilsmässoriskerna. ”Satsa eller dumpa? Kärleks-boosta eller göra slut?”.
Så här på väg in i medelåldern inser jag att det aldrig kom någon prins på vit springare för att enlevera mig till ett liv i sus och dus. I stället har jag gjort som Amy och gång på gång valt fel män. Den enda beständiga lyckan är mina barn.
Jag ser på mitt liv och skäms. Jag vet inte om det är exakt rätt ord, men ohjälpligt jämför jag mig med mina föräldrar.
De som möttes när de var knappt tjugo och har levt ihop sedan dess, sida vid sida.
Jag var i deras lilla hus på landet i somras, tittade på gamla bilder och mindes vilket vackert par de var – och fortfarande är. Över fyrtio år tillsammans, i nöd och lust men med en omsorg och naturlig förståelse för kärlekens väsen som jag aldrig har haft. Därefter ser jag på mitt eget liv och inser att deras lycka aldrig blir min.
Efter all propaganda om att man ska vara en självständig och jämställd kvinna har jag krånglat till livet. I kärlek har jag misslyckats.
När jag var ung ifrågasatte jag allt och drömde om någonting utöver det vanliga. Den danska författarinnan Suzanne Brøgger var min husgud och hennes ”Fräls oss ifrån kärleken” min bibel. Jag läste den tills boksidorna föll isär.
Och medan jag gjorde livet svårare än vad det är, satt Suzanne Brøgger själv i ett vackert hus på landet, med en trogen man och en liten dotter och skrev för glatta livet.
Det finns en schizofreni inbyggd i samhället. Självständighet är honnörsordet, det heterosexuella äktenskapet kallas förlegad norm och samtidigt frodas myten om den rätte – och den rätta.
Små flickor ritar teckningar med sig själv i brudkrona och vit klänning och drömmer om prinsen. Som vore vi ofullständiga pussel och bitarna som fattas ligger hos någon som står och väntar där ute, gömd bland miljarder andra.
I den dokumentära boken ”Alexandramannen” av Katia Wagner beskrivs den man som tog kontakt med mycket unga flickor på nätet och sedan dömdes till tio års fängelse för att ha utnyttjat 58 av dem sexuellt.
Flickornas berättelser är gripande, dyster läsning men när jag kommer till intervjun med honom själv hajar jag till. Alexandramannen tror på och drömmer också om den rätta. Därför tar han inget moraliskt ansvar för att ha utnyttjat tjejerna. De förtjänade inget annat därför att de inte var ”rätt”, menar han.
Någonstans där ute väntar Hon med stort H på honom. Henne ska han respektera och vörda. Alla andra är horor och helt enkelt inte värda honom.
I jakten på den rätta rangordnar vi människor. Alexandramannen är den mest perverterade formen av dem som letar och letar, hittar, kastar bort och letar vidare.
Kanske finns i alla fall en liten Amy Winehouse i de flesta av oss. Ingen duger, och uppenbarligen duger inte vi heller åt någon. Vi förblir ensamma och det är … tja, en smula ömkligt – sedan kan andra kalla det självständigt och normbrytande bäst de vill.