Blockpolitiken borde dö - men det kommer den inte att göra
Blockpolitiken borde dö.
Men det kommer den inte att göra. Alltför få tjänar på att den begravs.
Med enstaka undantag är läget i opinionen förvånansvärt stabilt enligt Aftonbladet/Inizio. De tre rödgröna partierna och de fyra i Alliansen samlar i stort sett lika många väljare på varsin kant. Stödet för Sverigedemokraterna ligger strax under 20 procent.
Om inget oförutsett inträffar ser det sannolikt ut så även efter valet i september 2018. För närvarande tyder ingenting på att läget skulle vara annorlunda då.
Därför borde blockpolitiken dö. För att bryta det nuvarande dödläget där många frågor avgörs i blocköverskridande kommissioner helt utanför all demokratisk insyn.
Men med största sannolikhet kommer den inte att dö. Alltför många tjänar på att den består.
De som vinner på att blockpolitiken består är främst Moderaterna och Vänsterpartiet. Genom samarbetet med de borgerliga bröderna L, C och KD är Moderaterna garanterade att leda regeringen om Alliansen vinner valet.
Vänsterpartiet skulle bli helt utan inflytande utan blockpolitiken. Deras väg till makten går via en S-ledd regering som behöver alla röster de kan få i riksdagen. Alltså precis som det är nu.
Men även de övriga Allianspartierna tjänar på den traditionella cementerade vänster-högerskalan. Så länge Socialdemokraterna kan spela ut de olika borgerliga partierna mot varandra är inget av dem garanterat ett stadigt inflytande utanför ett Allianssamarbete.
Centern har visserligen regerat tillsammans med Socialdemokraterna men senast det hände var på 1950-talet, alltså för i runda slängar 60 år sedan. De samarbetade också med S under mitten av 1990-talet. Men sedan dess har partiet förändrats och bekänner sig nu helhjärtat till den högra planhalvan av svensk politik.
Men så länge blockpolitiken består, och Sverigedemokraterna är ett hyggligt stort parti, kommer vi att ha svaga regeringar som stöds av en minoritet av riksdagens ledamöter. Det är ingen lockande tanke varken för väljarna eller för politiken.
Den enda remarkabla förändringen i den här mätningen är att Miljöpartiet tappar nästan en procentenhet och hamnar under riksdagens fyra-procentspärr. Det finns mycket litet som talar för att det är en bestående nedgång.
Den mycket svaga siffran beror snarare på att MP-krisen till sist sjunkit in hos väljarna, trots att den sannolikt är över sedan en dryg månad tillbaka. Men väljarna gillar inte att reagera alltför snabbt på förändringar i partierna, de vill snarare tro att de gör väl övervägda val, vilket de också nästan alltid gör.
Men för den nygamla MP-ledningen med språkrören Isabella Lövin och Gustav Fridolin är det ändå en tankeställare. De är fortfarande i stort behov av en rejäl sakpolitisk framgång i regeringsarbetet. Det räcker absolut inte att som Fridolin, förmodligen ironiskt, säga till Dagens Nyheter att ”jag är förföljd av en ständigt stigande formkurva”.
Båda sidor har sina svaga kort. På den rödgröna sidan är det Miljöpartiet som hittills förlorat stöd på att ta regeringsansvar. På högerkanten är det Kristdemokraterna som mellan val ofta ligger under 4-procentsspärren men som ändå lyckats ta sig in i riksdagen i varje val sedan 1991.