Läslusten kommer utan hjälp av kanon
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vissa föremål skänker en speciell atmosfär av närmast mänsklig natur och man får ett personligt förhållande till till exempel en möbel.
I mitt fall är det en stol, som har en alldeles egen karaktär. Den har blivit vackrare med åren. Färgen kallas allmogeblå och skänker åskådaren en sorts lugn.
Det var mycket länge sedan stolen var ny, det vittnar utförandet om. I stället för spik har man använt rejäla träpluggar och färgen är avnött på ett estetiskt mycket tilltalande sätt. Jag är glad att ingen har varit frestad att "bättra på" färgen utan låtit stolen åldras ostörd.
Till att börja med stod stolen i en enkel kammare i en norrländsk stuga. Första gången jag mötte den fanns den i mina morföräldrars ägo. Jag satt i mormors knä, när hon tog en paus i arbetet, och det hände inte allt för ofta.
Det ansågs inte passande att vara sysslolös, det var närmast omoraliskt i den delen av Sverige. Där skulle man arbeta i sitt anletes svett och tacka gud för maten. Jag tillbringade många somrar hos mina morföräldrar. Ofta satt jag och kelade med en kattunge på det som nu hade blivit min favoritstol.
Jag vet inte varför jag blev så fäst vid den. Kanske var det färgen som tilltalade mig. När jag blev intresserad av att läsa böcker så slog jag mig ner på den blå stolen. I mormors och morfars bokhylla fanns det inte mycket att välja på. Förutom bibeln, psalmboken och postillan stod där mest böcker med sedelärande innehåll.
Därför gällde det att ta med egen sommarlitteratur. Här upplevde jag Polly-Anna, Anne på Grönkulla och andra flickbokshjältinnor.
Så småningom övergick jag till vuxenlitteratur och då var det tur att inte mormor kontrollerade vad jag läste. Hon skulle nog ha blivit bestört över innehållet i flera av dessa böcker.
Någon litteraturkanon fanns inte på den tiden, men jag tog av eget val med en del klassiker. Mina favoritförfattare var Strindberg och Hjalmar Söderberg. När inte mina morföräldrar fanns längre, blev den blå stolen min.
Vid min flytt till Provence kunde jag inte låta bli att ta den med mig. Där fick den dela rum med en matgrupp, visserligen också blå, men med yppiga franska former. Vilken kontrast till den strängt enkla stolen från Norrland.
Vid mitt återvändande till Sverige fick den provensalska gruppen följa med. Den står nu i mitt kök, medan den norrländska stolen har en framträdande plats i vardagsrummet.
När jag ser den, så tänker jag på alla stränga, arbetsamma, gudfruktiga, men också kluriga människor som suttit på den. Men först och främst tycker jag att stolen är så vacker. Kanske har stolen ett visst antikvärde, men det är betydelselöst. För mig har den ett ovärderligt affektionsvärde.