Vad ska vi ha alla fega mellanchefer till?
Fråga: Vad ska alla företag och butiker och organisationer med sina mellanchefer till om de inget får bestämma? Ni kan mejla mig svaret när ni läst klart min krönika.
Häromdagen gick jag in på leksaksaffären BR i Gallerian i Stockholm. Förklarade för en anställd att vi ville filma ett inslag för TV4 om Fredrik Reinfeldts uttalande om att vi i Sverige bör stödja svensk produktion. Hur går det då med julhandeln? Inget görs ju här längre. Får vi bara filma Rorri-bilen (en av årets julklappar) och ha med den som ett av många exempel? undrade jag.
Den snälla anställda tjejen skickade frågan vidare till butikschefen, som inte kunde ta beslutet, utan hänvisade uppåt till Sverigechefen.
Innan ni protesterar att vad då, man kan inte lita på medierna och du kanske ljög om vad du skulle göra?… Men nä, det var rätt uppenbart att vi bara ville filma en sketen Rorri-bil och att vi inte letade efter dold filippinsk barnarbetskraft i källaren.
Härom veckan hamnade jag på Åhléns och skulle göra ett annat kort tv-inslag. Jag skulle fråga en tjej på bokhandeln om hur italienaren och maffians snyggaste fiende Roberto Saviano sålde. Enkelt och oskyldigt. Tjejen bakom kassan tyckte att det lät okej att vara med, men skyndade sig sedan att säga att det inte var hennes ansvar.
–?Jag måste ringa jouren.
Aha. Pressjouren.
Jag bad att få tala med jourpersonen själv. Jag förklarade.
–?Jag tror att vi avböjer den här gången.
Jag sneglade på bokhandelsexpediteten bredvid mig. Hon verkade faktiskt vilja vara med.
–?Ska du inte fråga tjejen här om hon vill vara med, kan inte hon få avgöra det?
–?Nej, det är vi som bestämmer det.
Kvinnan i luren, på ”jouren”, menade att det var ett skydd för de anställda. Det kan det säkert vara ibland, om man har svårt att säga nej när någon smäller upp en kamera i ansiktet. Men jag misstänker att det handlar lika mycket om att Åhléns vill styra över exakt allt som handlar om varumärket. Inga anställda får frifräsa när det gäller varumärket, det är fan seriösa grejer. Varumärket.
Problemet är inte bara att anställda inte får bestämma själva i dag. Arbetsgivarna vill ju inte heller vara med. Makten vill inte vara med. Det är jättesvårt att få en intervju med personer inom näringslivet i dag. Ingen vill längre vara med i medierna (frivilligt) om de inte blir ammade eller får pris. Inte undra på att ”Uppdrag granskning” måste använda dold kamera, stackarna.
Och som sagt, vad ska alla affärer och företag med mellanchefer till om de inte får fatta egna beslut? Och mellancheferna är rädda för att göra fel. De anställda på golvet också. Många människor är rädda om sina jobb i dag. Man vill inte stöta sig med ledningen. Och chefen vet om det. Jag tror chefen trivs rätt bra med det. Jag tror att Sverigechefen för BR ändå var rätt nöjd när jag frågade honom och inte butikschefen om vi fick filma i tre sekunder i en affär. In control liksom. Over the varumärke som BR pröjsat någon pr-byrå flera hundratusen för att mejsla fram.
Så vad har vi om vi summerar? Jo, ett fattigare offentligt medieklimat med bankcheferna som smiter undan att offentligt motivera för sina kunder de höga lönerna eller byråkrater som framstår som ynkliga när de skriver under kontroversiella avvisningsbeslut i asylärenden men sedan gömmer sig bakom stängda dörrar och politiker som försöker styra medierna genom att vilja välja vilka de ska debattera mot i tv eller radio. Sen har vi då Åhléns och resten av de kommersiella krafterna som man kan undra då: Vad har ni era mellanchefer till egentligen?
Och: Jaja, jag förstår om ”medierna” har en dålig klang ibland. Vi förstorar eller hårddrar eller vinklar eller bränner folk. Men ni ska veta att vi också tänker jättemycket på varumärket nu för tiden, det gör vi. Man kan inte bara klampa in på ”Bladet” och få intervjua vår chefredaktör Jan Helin hur som helst.
Allt är regisserat i varumärkeshelvetet.