Folkpartisternas hat mot Bildt gäller inte Sudan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den folkpartistiska hatkampanjen mot Carl Bildt går snart in på tredje månaden. Det finns ett betydande underhållningsvärde i att se hur de liberala ledarsides- och kulturskribenterna nästan slår knut på sig själva i ivern att bygga ut Bildts syndaregister. Men det är också förbryllande. För även om de liberala drevkarlarna skriver så att det ser ut som om de motiverades av ett rent personligt hat så måste det ändå gälla politik. Här finns en pudel begraven, något som inte är helt lätt att förstå. Jag gör ändå ett försök.

När Fredrik Reinfeldt överraskade med att utnämna Carl Bildt till utrikesminister var det bland annat en genial metod att undvika en folkpartist på den posten. Blunda och tänk ett kort ögonblick på Lars Leijonborg eller Jan Björklund som utrikesminister. Huga!

Men Carl Bildt hade en svaghet som inte var omedelbart uppenbar. Som många andra politiker på hel- eller livstid saknade han såväl högre utbildning som yrkeskompetens utanför politiken. Han kunde varken försörja sig som företagsledare eller som cykelreparatör.

Han fann dock en födkrok som är särskilt populär bland amerikanska politiker, att sälja sig till symboliska styrelseuppdrag. Principen är enkel. Ju skummare företag, exempelvis ryska gangsterföretag som Gazprom eller det svenska Lundin Petroleum, desto större behov av fina namn med anseende i styrelsen. Det var detta Carl Bildt sålde så framgångsrikt att han blev rik. Någon gas- eller oljekunskap kunde han givetvis inte bidra med. Men med sitt namn.

Själva affärsidén kan de marknadsfundamentalistiska folkpartisterna inte vara emot, så vari låg det politiskt misshagliga?

I Sudan visade det sig. Folkpartisterna anser att konflikten i Sudan är den mest angelägna i världen. Det anser inte Carl Bildt. Vilket alltså gör folkpartisterna rabiata och förklarar att Bildts ”likgiltighet inför massmord” (DN 27 feb) beror på hans tidigare styrelseuppdrag i Lundin Petroleum, som bedrivit verksamhet i Sudan.

I det krig som pågår i Darfurprovinsen i Sudan beräknas 250?000 människor ha dött och två miljoner drivits på flykt. I Irak har dubbelt så många människor dött under samma period och två miljoner drivits på flykt. Folkpartisterna och Carl Bildt är helt överens om läget i Irak. Carl Bildt tog visserligen ett uppdrag från en amerikansk påtryckargrupp (Committee for the liberation of Iraq) att agitera för krig, vilket han också gjorde. Och när han nyligen skrev en helsida om Irak i DN (1 mars) talade han om ”det starkt tilltagande sekteristiska våldet” och en ”flyktingtragedi” men han nämnde inte vare sig ordet ockupation eller ordet USA. Varför har folkpartisterna inte brytt sig om det?

Därför att de själva var ivriga krigsförespråkare. Jan Björklund ville att Sverige skulle ställa upp med trupper i Irak. PM Nilsson i Expressen, som nu är Bildts häftigaste kritiker, talade lyriskt om USA:s folkrättsvidriga ockupation som ”den goda imperialismen”.

Folkpartisterna och Carl Bildt är alltså fullständigt överens om kriget i Irak. Så på vilket avgörande sätt skiljer de sig när det gäller Sudan?

Det handlar om ett ord, folkmord. Folkpartisterna kräver att just det ordet skall stämplas på den sudanesiska regimens övergrepp i Darfur, det vill inte Bildt. Men varken han eller folkpartisterna skulle drömma om att ta till det ordet beträffande Irak. Trots dubbelt så många döda som i Darfur.

Begreppet folkmord är förvisso besvärligt. Internationella domstolen i Haag slog nyligen fast att massakern i Srebrenica (7000 döda) under Jugoslavienkriget var folkmord. Folkpartisternas krav att få till just det ordet när det gäller Darfur är därför gåtfullt. Åtminstone om man ser denna lilla språkliga oenighet som orsaken till deras hatkampanj.

Så enkelt kan det alltså inte vara. Hatet mot Carl Bildt måste ha någon annan och större liberal orsak. Problemet är att vi ingenstans i floden av deras attacker på Carl Bildt sett mer än en antydan om vad saken gäller egentligen.

Den gäller nämligen konflikten Palestina-Israel. Det är den i särklass viktigaste utrikespolitiska frågan för alla folkpartister och har alltid varit. De är för murbyggen och fortsatt israelisk ockupation. Det är inte Carl Bildt. Vilket är skälet till att den hätskaste av alla liberala drevrar, Per Ahlmark, i sin återkommande spalt i DN insinuerade att Carl Bildt, naturligtvis, är antisemit.

Carl Bildt kommer alltså att rida ut folkpartistormen, eftersom han inte har begått brott (till skillnad från före detta ministrarna Borelius och Stegö-Chiló) och eftersom folkpartisterna knappt ens får halvljummet socialdemokratiskt stöd i sin kampanj. Ty vad man än tycker om Carl Bildts förmögenhetsbygge så vore det sju resor värre med en folkpartistisk utrikesminister. Det är det saken gäller.

Jan Guillou