Tänk när man hade en chans att få till sin bild
Nyligen visades det absolut tvärsista avsnittet av den fenomenala serien Happy Valley på SVT.
I den absolut tvärsista uppgörelsen mellan vår hjälte Catherine Cawood och hennes vidriga men vackra nemesis Tommy Lee Royce så ger han upp. Han blöder från ett dödligt sår i magen, är slagen blå och knölig, har svalt ett par kartor tabletter och sköljt ner med stora mängder gyllene sprit. I en effektfull final dränker han sig i bensin, drar sin sista tändsticka och riktar den mot sitt snygga själv.
Catherine väntar någon sekund innan hon kastar sig över honom med en filt. Timmarna före det brutala slutet har Tommy suttit i en fåtölj och bläddrat i två album med bilder på sin son.
Jag tänkte för mig själv: två album, är det allt de har? Sen tittade jag på min varma mobil i handen, den som måste jobba övertid eftersom jag har åttiotusen bilder i den.
Åttiotusen.
Veckan före denna tillbringade jag på vackra Gotland och tog där ett tusental eller så bilder på mina barn och gotländska vyer som jag är säker på att jag kan hitta finare versioner av på internet. Varför behöver jag en egen bild på en rauk?
På kvällarna hade jag tänkt att jag skulle skriva på min nya roman eller läsa någon annans gamla. HA! Istället satt jag och raderade bilder tills det bara var snygga kvar. Sen gick jag och la mig med en sur tumme.
Tänk att det fanns en tid då man var tvungen att få till det på första försöket. Beakta, när du tittar i gamla album och ser din söta mamma, att det var slump och tur att hon blev så vacker. Hon hade ingen foundation, inget filter, en dålig kamera och ingen chans att ta bort dåliga bilder. Blundande hon så gjorde hon det i albumet och vidare in i evigheten. Vad söt mormor var helt för egen maskin, säger kanske dina barn och du ber nästan om ursäkt att du inte kom ut bättre.
Är det konstigt att vi kvinnor tycker att vi är fula när vi har så många chanser att vara något annat?
När vi kom hem från Gotland väntade sex bilder av en annan karaktär utanför ytterdörren. Min syssling Kalle hade lämnat stora inramade fotografier på vad jag tror är min farfars farmor och dylikt. Jag mötte min anmoders blick och tänkte: det här är din bild. Din enda bild. Du hade verkligen bara en chans. I din svarta dräkt, din strama sjalett och din raka mun.
Att hon bara har en bild säger lika lite om hennes liv som det säger om mitt liv att jag har telefoner och datorer nerlusade med bilder på mig och min familj. Vad är det första du skulle rädda om ditt hus stod i lågor? För Catherine Cawood var det de två albumen. Hon bar dem hårt nära bröstet medan hon lämnade Tommy i en rykande hög bakom sig.
Jag tror inte att jag springer in efter telefonen, när ska jag någonsin orka reda upp åttiotusen bilder?
Mitt eviga klickande hänger dock tungt i molnet över mig.
Jag bär min farfars farmor under armen.