Kallar sig antifascister – har mer gemensamt med fotbollshuliganer
HAMBURG. De kallar sig antifascister men har mer gemensamt med fotbollshuliganer.
De utgör en professionell svans av våldsverkare som alltid följer i spåren på stora toppmöten som G-20.
Kvinnan går ner på alla fyra framför det skräckinjagande polisfordonet med vattenkanoner i toppen. Hon sträcker på sig som hon håller på med ett gympass medan bilen långsamt närmar sig. I högtalaren uppmanar en metallisk röst henne att flytta på sig. Det hörs ett kraschande ljud när däcken pressar undan drivor av glassplitter från flaskor som kastats mot polisen. Över oss cirklar en helikopter vars strålkastarljus kastas över gatan och gör den till en scen.
Tusentals åskådare är bara nyfikna som vill titta på "showen". Kärnan av våldsverkare är liten. Tyska tidningar kallar dem "svarta blocket" därför att de är helt klädda i svart och maskerade.
Oberört fortsätter kvinnan sin låtsasgymnastik ända tills vattenkanon-bilen nästan rör vid henne. Då reser hon sig demonstrativt långsamt och ger fingret åt föraren som hon inte ens kan se. De många åskådarna runtom börjar applådera. Hon kramas om av sina kompisar för sin "hjältemodiga" insats.
Samma mentalitet ligger bakom det tillsynes meningslösa våldet och förstörelsen i Hamburg under G-20 mötet. Polisen är den stora fienden, symbolen för allt som de hatar med det kapitalistiska samhället som G-20 kommit att representera.
En liten bit bort hörs höga smällar när polisen avlossar tårgas och chockgranater mot demonstranter som byggt upp barrikader på en sidogata och satt eld på dem. Kaskader av vatten landar över de trotsiga våldsverkare som ägnat de senaste timmarna åt att krossa skyltfönster, bränna bilar och plundra butiker.
Jag har inte hört någon av dessa grupper lyckas förklara hur förstörande av privat egendom hänger ihop med deras slogan om solidaritet över gränserna.
Mamman som skulle köra sina barn till dagis kände ingen solidaritet välla mot sig när hon såg 30 maskerade män sätta eld på familjens bil.
Samtidigt fungerar polisens extremt massiva närvaro som en extra provokation för demonstranterna. Jag har aldrig tidigare i mitt liv sett så många poliser och polisfordon på en plats som i Hamburg.
Händelserna i Hamburg följer ett känt mönster. Den här typen av stora toppmöten har under årtionden kantats av våldsamheter från små grupper av framförallt vänsterextremister. Grupper som menar att världens ledare samlas för att fatta beslut över människors huvuden. Grupper som vill se kapitalismen som samhällssystem avskaffas utan att ha annat än utopiska idéer om vad som ska ersätta det.
Är det inte G-20 som är föremål för deras vrede så är det G-7 eller World Economic Forum i Davis.
Men mycket av invändningarna verkar vara en förevändning för att få slåss mot polisen och ägna sig åt allmän vandalism. Många av demonstranterna är tillresta från andra delar av Tyskland och Europa. Proffsdemonstranter som gjort det till sin livsuppgift att resa runt till olika toppmöten och ställa till problem.
Båda sidor laddar för en välkänd kamp där polisen nästan alltid lyckas hindra demonstranterna från att störa mötet men inte kan hindra dem från att ställa till med mängder av skadegörelse och därmed också flytta över uppmärksamheten från de politiska besluten till våldet.
De brinnande barrikaderna gör att man lätt glömmer bort de tiotusentals fredliga demonstranterna som ropar sina slagord på Hamburgs gator utan att krossa skyltfönster. Deras åsikter drunknar i våldet.
I backspegeln måste man allvarligt ifrågasätta Angela Merkels beslut att lägga G-20 mötet i Hamburg, hennes födelsestad som är känd för sina militanta vänstergrupper.
Mässan, där mötet hålls, ligger i centrum vilket innebär att nästan hela Hamburg stängts ner i tre dagar för att kunna genomföra mötet.
Merkel ville visa att det går att hålla ett toppmöte mitt i en storstad och tillåta fredliga demonstrationer.
Resultatet har blivit kaos.
Det är mer tur än skicklighet att ingen hittills behövt sätta livet till i konfrontationerna.