Våga komma ut som Nato-vän, Peter Hultqvist
Vore jag en bredaxlad karlakarl i rutig flanellskjorta skulle jag på mitt medfödda dalmål klart och tydligt säga:
– Nu kan jag inte stå i garderoben och mumla längre. Det är dags att jag säger vad jag tycker. Det det går inte att tiga bara för att man är rädd att få sparken som försvarsminister.
Alla som de senaste åren haft med den 51-årige försvarsministern Peter Hultqvist att göra säger sig veta att han vill att Sverige ska vara medlem i Nato. Hultqvist är realist och inser att Sverige är praktiskt taget oförsvarat. Han vet, som alla andra, att i en ny värld dominerad av Donald Trump och Vladimir Putin - en allians dem emellan är inte otänkbar - är säkerhetsläget instabilt. Putins aptit har vuxit medan han ätit.
Det är därför vi ser en ström av politiker och statsvetare, diplomater och militärer - till och med de ängligaste av regeringstjänstemän, avsuttna överbefälhavare - i Natofrågan våga frondera med regeringen och det maktbärande socialdemokratiska partiet.
Med tolv medlemsnationer bildades i kalla krigets början, i april 1949, North atlantic treaty organisation, Nato, även kallad Atlantpakten.
Organisationen ställer krav på sina medlemmar om demokrati. Spanien hölls under Francodiktaturen utanför. Nyckelmeningen om paktens solidaritet lyder: ”Parterna är överens om att en väpnad attack mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som attack mot dem alla…”
Sverige hade, om det velat, varit välkommet att ansluta sig. Men landet valde annan väg.
Dock i detta sekels början, när en evig fred skönjdes och Ryssland var välkommet till medlemskap i Nato och också skulle kunna börja förhandla med EU, var många länder - Sverige ett av dem - inne i en forcerad nedrustning.
Det fanns i regeringen Göran Persson efter 1998 års val en känsla av att försvarsfrågan med ett Nato-medlemskap skulle kunna lösas rationellt. Uppgiften gick till den nya utrikesministern, den populära Anna Lindh.
En statsvetare vid Militärhögskolan, Magnus Christiansson, kommenterade i telefon för mig:
- Om inte mordet på Anna Lindh i september 2003 hade kommit emellan hade kanske historien sett annorlunda ut.
Resultat: Sverige i Nato tack vare en svensk utrikesminister.
Nu är det på försvarsministern det hänger.
För att Natofrågan ska komma över krönet gäller det för aktivisterna att övertrumfa tre grupperingar:
l En allmänhet som i jingoismens namn mässar att ”vi svenskar har mer än 200 år av fred bakom oss - och så ska det fortsätta” och inget begriper om förändrade förutsättningar. En bedömare i Financial Times skrev just att ”trumpismens största förlorare sannolikt blir baltstaterna” - och därmed är Sverige indraget.
l Den inflytelserika Margot Wallström som med sitt departement för feministisk utrikespolitik står för flum och pacifism; på departementet är frågan närmast religiös. Försvarsmedvetenhet avhånas med ordet ”ryssskräck”.
l En klick svenska putinister utan inbördes samband. En av dem, till exempel, är en före detta diplomat som misstänks ha bytt sida. Efter ett decennium i Moskva har han suttit i styrelsen för den ryska utrikesförvaltningens högskola. Denna utbildar Rysslands diplomater i rysk politik, förhandlingsteknik med mera. Övriga styrelsemedlemmar är i huvudsak från FSB, arvtagaren till KGB. En annan UD-veteran förtränger att Ryssland ockuperar delar av Georgien. En populärförfattare, tidigare med knytning till KGB, mässar att Putin inte kan angripa Sverige ”för vi är medlemmar i EU”.
Tron på EU som garant för försvar erinrar om en gammal Stalinhistoria.
En rådgivare i Kreml informerade Stalin: ”Vatikanen uttrycker missnöje med våra brott mot mänskliga rättigheter.” Stalin svarade: ”… och hur många divisioner har påven?”
Mellan Vatikanen och EU finns likheten: ingendera har en försvarsmakt.
För dem som har Putinfjäsk på sin agenda finns varnande ord att hämta från den engelske reportern, poeten och moralisten George Orwell: ”Kom ihåg att ohederlighet och feghet alltid har sitt pris. Inbilla er inte att ni år ut och år in kan vara stövelslickande propagandister för Sovjetregimen och därefter plötsligt återvända till moralisk anständighet. En gång hora, alltid hora.”
Natomedlemskap är en svensk överlevnadsfråga. Försvarsminister Hultqvist blir Natotankens ankare, när han kommer ut ur garderoben med orden: ”Nato är bra. Det är vår räddning.”
Så gör en rejäl karl.
Fotnot: ”Frondera” betyder ”opponera/ visa missnöje” och ”jingoism” är en engelsk term för chauvinism, en nationalistisk inställning kombinerad med en fientlig inställning mot andra nationer.
Två svenska konstnärer …
… väcker uppmärksamhet nere på kontinenten. André Prah inspirerades av en skröna om hundratals ryska hästar som under andra världskriget skrämdes av finska soldater, flydde ut i Ladogas vatten och frös fast.
Prah skapade av drivved hundratals hästar som till den 29 januari ställs ut i hansastaden Salz-wedel i norraTyskland. Katrin
Jakobsen ställer ut ”Vaterland” på ISBA-gallerie i Besançon i Frankrike fram till den 2 december. Utställningen med fotografier och video är en uppgörelse med hennes tyska pappas, då 18 år gammal, tvångstjänstgöring i Hitlers armé under andra världskriget.
Utställningen går sedan vidare till Hildesheim.
Jag läser just nu …
… en god, enkel skildring, ”På spaning efter det nya Indien”, i vilken Henrik Sundbom skildrar det komplexa, exotiska jätteriket med insikt och sympati. Välfärdens utmaningar paras med globaliseringens energi.
Boken är en god introduktion för Indiens resenärer.
Peter Hjörne …
… har kört sin tidning Göteborgs-Posten i sank. Han låter skattebetalarna betala hans skulder och sparkar dem som skriver hans tidning. Så ädelt av honom att då för egen del bara ta ut en inkomst på 10,3 miljoner kronor.