Ett barn på Systemet får mig att reagera
Häromkvällen stod jag i kön på Systembolaget i området där jag bor. Framför mig en kvinna och en äldre man. Jag registrerade dom eftersom båda såg lite slitna ut. Lite märkta. Mest han. En alkisgubbe helt enkelt. De dividerade lite om att hon skulle köpa åt honom mot att han lovade att betala tillbaka snart. Sedan försvann han förbi kassan och väntade vid utgången. Det var då jag såg barnvagnen. Kvinnan hade en sittvagn med sig, däri låg en 5-6-åring att döma av storlek. Barnet sov. Det var då jag fick ont i magen. Det var så bisarrt. En hund kanske, men en barnvagn. En kvinna som redan hade betalt reagerade också. Hon stirrade argt på kvinnan. Men så gick hon.
När det var min tur hasplade jag ur mig till killen i kassan att det där kändes inte så bra.
– Nä men vad ska jag göra. Det är inte olagligt att köpa alkohol och ha barn.
Nä. Själv skulle jag köpa vin och jag är också mamma.
När jag hade betalat såg jag att gubben och mamman parkerat sig vid entrén där de stuvade ner spritflaskor i en väska. Jag gick fram.
Jag tänkte att jag kommer framstå som en jävla kärring. En moralkärring. Men det var barnet. Vagnen och det sovande barnet, jag struntade faktiskt i hur det uppfattades. Det gjorde ont i magen.
Förlåt men jag måste fråga, sa jag, eftersom ni har ett barn med er, är du full?
Jag tittade på gubben som vänligt började skaka på huvudet.
– Nejnej!
– För jag reagerar på att ja, ni har ett barn med er och du ändå... ser ut... att dricka.
– Jaja, jag förstår att du kommer fram, nej nej, jag har inte druckit.
– Är du mamman? vände jag mig till kvinnan som nickade.
– Det är jättebra att du reagerar försäkrade båda artigt i kör men med nedslagen blick. Men allt är bara bra.
Men situationen var ett problem.
Jag sa något sista om att ”förlåt att jag går på er men det kändes inte bra att se barnet”.
Dom nickade igen artigt.
– Ta hand om den lilla, sa jag och mamman och min blick möttes.
Gubben verkade inte full. Det låg mer förväntan om att bli det i luften men vad vet jag.
Utanför flög gubbens stora hund som stod bunden på en liten hund. Jag stod kvar. Det gjorde andra också.
Men ingen sa något. Alla bara tittade på barnet. I vagnen.
Dom försvann över torget. Jag gick efter.
Jag fick något slags tunnelseende. Jag såg inga sammanhang, som att i Sverige får föräldrar köpa sprit och dom får göra det med sovande barn i vagnen utan att man kan ringa polisen och det här paret kanske ser slitna ut men skulle jag följa efter en kostymklädd man med barn och kassen full? Det kanske var mammans brorsa. Eller kompis. Sen när får man inte ha en härlig alkisgubbe till kompis? Alla föräldrar försöker kämpa, det tror jag faktiskt på. Eller någon gång gör dom ett försök i alla fall. Men fuck it för vad hände med ”min unge är din unge”. Är det bättre att folk står i kö och ger blickar? Stumma arga svenska blickar. Visst, det är obehagligt att störa andra människor. Du kommer tänka att du är löjlig. Eller att den där dunsen var någon som bara tappade något i golvet. Eller att det där barnet på dagis som inte verkar må så bra kanske bara är lite... ja, vaddå? Samtidigt tänker jag på alla överlevare som vuxit upp och skriver sina historier. Nästan alltid samma sak. Vuxna som var tysta. Jag vill inte vara med i historieskrivningen.
Lyckligt slut, undrar ni nu? Jag fick syn på två fältassistenter på torget. Jag fick den ena att springa ner i tunnelbanan. Jag tänker att han var en ängel. Men han kom tillbaka efter fem minuter. Hann inte. T-banedörrarna stängdes. Nästa dag ringde jag Systembolaget och sa att jag tycker att dom ska lägga en hand på parets axel nästa gång och fråga hur läget är. Reagera.
– Vet du hur mycket skit vi ser. Klockan nio på morgonen kör vi bort folk som redan är fulla, svarade butikschefen.
När jag tänker på det så hittar jag på ett lyckligt slut. Mamman var bara trött. Någon på dagis eller i skolan hjälper.
Vem vet, kanske möts vi igen. Kanske kan vi prata då.