Vi kallar dem tiggare för att slippa kalla dem människor
Nio minusgrader visar den, termometern.
Jag går allén upp mot kontoret. På en parkbänk i höjd med skolan brukade det fram till alldeles nyligen sova en man.
Ibland såg jag honom flera gånger om dagen. Antingen liggandes där på parkbänken, under en presenning. Eller sittandes i tobaksaffären utanför Hemköp, hukad över en kopp maskinkaffe. Han möter aldrig någons blick. Han bär termobyxor året om. Han tigger inte.
Under några veckor i höstas försvann han. Sedan var han tillbaka. Fram till för några dagar sedan. Presenningen var återigen borta, kundvagnen med plastpåsar och tjocka filtar.
Nio minusgrader. Hur kallt det är?
Två grader kallare än den torsdagsnatt för mindre än ett år sedan då en annan hemlös man frös ihjäl på en trottoar i Malmö. Samma kväll hade mannen blivit avvisad från ett härbärge. Han slutade som en notis i tidningarna. Under mäklarannonserna.
Visst hade väl tidningarna skrivit ifall mannen under presenningen hade frusit ihjäl?
Kyrkorna har öppnat sina dörrar för människorna från trottoarerna, läser jag. Kanske har han gått dit. Tillsammans med de gravida kvinnorna som bor i tältlägret på andra sidan kyrkogården.
Vi har en rad moraliska gränser som utgör vårt samhälle. Majoriteten av oss invånare har enats om dem.
Kyrkorna säger: Vår gräns går här. Vid nio minusgrader.
Vi andra möts av lappar på insidan av våra lägenhetsportar: Håll dörren stängd!
Det är svårt att skriva om solidaritet. Nästan lika svårt som det är att vara solidarisk. Engagemanget flammar upp och försvinner. Man fastnar i socialporr, hyckleri.
Sanningen är lika brutal som enkel: Vi vill inte hjälpa. Vi väljer att stänga dörrarna.
Och vi finner alltid nya ursäkter för att slippa.
Förr brukade det heta att man inte skulle ge pengar till uteliggare eftersom de ändå bara skulle gå till sprit eller knark. Sedan kom tiggarna. Vi kallar dem romer eller EU-migranter för att slippa kalla dem människor. Först hoppades alla att de skulle vara organiserade av banditligor, så att det enda moraliskt rätta skulle vara att inte ge, inte hjälpa.
När de resonemangen sedan skjutits i sank säger man: Att ge tiggare pengar är att befästa deras situation – det där måste skötas på EU-nivå.
Mannen under presenningen, hur ofta har jag inte skyndat förbi honom och tänkt att jag borde hjälpa, men stillat samvetet med att han kanske inte alls vill ha hjälp. Att han valt att leva utanför samhället.
Det har jag tänkt för att det varit enklast. För att alla andra svar gör mig till en människa jag inte vill vara.
Jag passerar parkbänken. Den är fortfarande tom.
Tv-spaning
Peter Birros tv-serie ”Viva Hate” har delat publiken. Själv är jag mest fascinerad av att seriens ungdomar aldrig tycks oroade över vare sig bostad eller arbete. Där ser vi den kanske tydligaste skiljelinjen mellan dem som växte upp på 1980-talet och dem som växer upp nu: Birros generation drömde om att slippa den trygghet som dagens ungdom bara kan fantisera om.
Filmspaning
I USA talar sig biobesökarna alldeles löddriga om ”freedom of speech” och att USA minsann inte får ge vika för skurkstater som Nordkorea. Men i Hollywood viskas det om tidernas pr-kupp. Att Sony helt enkelt spelat sina kort rätt angående den förmodat medelmåttiga komedin ”The interview”. En film som annars skulle ha passerat obemärkt förbi men som nu blivit en av sin tids mest omtalade filmer.