Skulle inte bli förvånad om det hamnar i HD
Så skrivs ännu ett kapitel i tragedin om mannen som sköt ihjäl två bröder.
Är hovrättens dom på två års fängelse det juridiska slutet – eller vandrar detta udda fall upp till Högsta domstolen?
Hovrättens dom är juridiskt mycket intressant, men låt mig återkomma till den och först rekapitulera händelseförloppet.
De två bröderna, som trots sin ungdom hade hunnit skaffa sig aktningsvärda kriminella cv:n, tog sig en sen oktoberkväll 2015 hem till en 67-årig man som bodde ensligt i ett hus i Vallåkra utanför Helsingborg.
Han förstod direkt vilka de maskerade och beväpnade männen var som slog sönder fönstret i ytterdörren och hotade döda honom: Han hade tidigare polisanmält dem för trakasserier och åklagare hade rent av utfärdat kontaktförbud för en av dem.
När de nu än en gång sökte upp honom tog han fram sitt hagelgevär och sköt ihjäl dem genom det trasiga fönstret.
Mord, dråp eller en nödvärnssituation där även dödligt våld kan vara försvarligt?
Juridik är ingen exakt vetenskap och detta fall illustrerar hur svåra gränsdragningarna kan vara.
Åklagarna pläderade i tingsrätten för att skotten skulle betraktas som mord och krävde 15 års fängelse.
Dråp, ansåg domstolen och bestämde straffet till fyra års fängelse. Tingsrätten vände därvidlag på varenda sten i letande efter förmildrande omständigheter, då minimistraffet för brottet egentligen är sex års fängelse.
Mannen ville bli helt frikänd och överklagade. Även åklagarna överklagade, men då den åtalade nu hunnit fylla 69 nöjde de sig med att yrka på nio års fängelse.
Hovrätten gör en noggrann analys av rättsläget, hänvisar till lagens förarbeten och plockar fram prejudikat från Högsta domstolen.
Efter att ha konstaterat att mannen gjort sig skyldig till uppsåtligt dödande finner hovrätten att han har haft rätt till nödvärn.
Men var det verkligen rätt att använda dödligt våld? Behövde han verkligen skjuta ihjäl bröderna för att värja sig? Och var verkligen angreppet direkt livshotande?
Inte minst den sista frågan är viktig i sammanhanget. Högsta domstolen har slagit fast att svaret måste vara ja för att det ska vara okej att själv ta till dödligt våld.
För att reda ut detta går domarna igenom hela händelseförloppet och kommer fram till att den åtalade saknade möjlighet att fly och att han inte skulle hinna få hjälp av polis.
Men det fanns en låst dörr mellan honom och angriparna kunde inte sticka in handen genom det trasiga fönstret och låsa upp. Till det krävdes nyckel.
Det fanns, anser hovrätten, inget akut hot mot mannens liv. Han hade inte heller anledning att uppfatta det så.
Alternativ saknades inte. Han kunde ha ropat att han var beväpnad, skjutit varningsskott eller rent av skjutit mot mindre vitala delar av männen.
Men det räcker inte för fällande dom. Den som i en nödvärnssituation gjort mer än vad som är tillåtet kan ändå gå fri, om omständigheterna är sådana att han "svårligen kunnat besinna sig", så kallad nödvärnsexcess.
Det finns även ett begrepp som heter putativt nödvärn som tangerar den här situationen, att en person tror att en nödvärnssituation föreligger, men att så egentligen inte är fallet.
Att mannen var rädd och utsatt tvivlar inte domstolen på. Men situationen var inte tillräckligt akut för att han ska kunna gå fri.
Jag hade inte rasat om mannen friats, men tänker inte heller kritisera hovrätten. Dess resonemang är balanserat och uppenbart genomtänkt.
Intressant är att domstolen lyckas se så förmildrande på skotten att de halverar tingsrättens straff.
Jag tror inte att hovrätten gillade den här situationen och jag skulle inte bli helt förvånad om detta mycket ovanliga och komplicerade fall hamnar i Högsta domstolen.
Med tanke på spännvidden i bedömningarna – från åklagarnas yrkande på 15 års fängelse för mord till hovrättens milda straff för två dråp – kan det vara på sin plats med ytterligare vägledning.