Männen som försöker göra rätt finns överallt
Jag ser dem hela tiden, de stackars männen som försöker göra rätt. De som håglöst portionerar ut mellanmålen som någon annan valt, tar på barnen klädlagren i den ordning de hoppas stämmer, tar ut pappaledigheten för att de läst att man ska det.
Vissa är bara rädda att hamna på fel sida historien, eller att råka ut för den usla pr som de själviska faderssvinen från förr fått. Andra verkar ha en genuin tro på jämställdheten, de vill inte låta sina respektive och mammorna till deras älskade barn slita ut sig. Men oavsett anledning verkar initiativen sällan komma djupt inifrån, uppgifterna ser ut att vara lagda på dem av någon annan.
“Varje morgon måste jag ställa om”, sa en manlig kollega och pappa som jag träffade nyligen. “Jag vaknar och tänker automatiskt på mig själv. Sedan minns jag dem, och måste ändra prioriteringen.” Han vill vara en bra man, en bra pappa, men hans plågade uppsyn gör mig orolig. Han påminner mig om aktuell forskning jag läst, som visade att män i jämställda förhållanden mår sämre, är sjuka mer än de andra killarna. Jag undrar, är de självutplånande och deppiga föräldrarna verkligen så bra?
Kvinnorna har kallats hemmets projektledare, och det har varit i negativ bemärkelse. Det gör det obetalda arbetet, säger man, det antyder skitjobb, slavgöra. Men mamma-projektledaren är också en människa i en maktposition, har jag märkt, helt central för rörelsen framåt. Tyngd av ansvar, ja, men ingen tvivlar på att hon är viktig. Det är där besluten fattas, riktningen sätts!
Hon är delägare i firman familjen, mannen bredvid henne beter sig mer som en timvikarie. Han gör som han blir tillsagd när han måste, men hans självförverkligande kommer aldrig att ske här. Jag ser många kvinnor som, liksom jag, blommat ut i sin mammastil. De kickar på att inreda barnrum och att köpa små, små ullunderställ. De har ledarrollen, för den som gör måltidsplaneringen är också de som bestämmer vad alla ska äta.
Bland männen verkar livsförändringarna betyda att de sjunker ihop. De sprätter inte längre, de ser ut att ha tystnat. De går upp i vikt och var tionde pappa får till och med vad som kallas förlossningsdepression, men utan det fysiska traumat eller hormonförändringarna som förklaringsmodell. De har också separerats från något, men inte ett foster och ett havandeskap, utan en identitet.
Min man läser en roman av en pappaledig man som dricker folköl från morgon till kväll för att stå ut. Jag fattar grundproblemet, ensamheten som alla närvarande småbarnsföräldrar i Sverige verkar tvingas genomlida. Men för fäderna verkar det finnas ett ytterligare lager, ett slags alienation inför uppgifterna. “Jag är som du, tar också hand om barn jämt”, sa en annan, en intelligent och modern man, ett föredöme. “Skillnaden är att jag hatar det.”
Jag vet vad ni tänker, att mammor är väl också sjukskrivna, utbrända, rådeprimerade. De har också svårt att hitta en roll de trivs i, som rymmer hela deras potential och person. Jo visst. Men moderskapet är en öppen diskussion, ett ämne vi äger och inte är klara med.
Papparollen däremot är färdigskriven och den är det av oss, kvinnorna. Varje avvikelse från den lydiga, självuppoffrande modersvikarien vi skapat anses vara både ett politiskt misslyckande och psykologiskt pinsamt. Stoff för instagramkontot Mansbebisar, för oss att flabba öppet åt tills de alla vikt ner sig, eller gått ur tiden.