Vi ses under en lyktstolpe
Under en lyktstolpe framför en spelbutik hade jag stämt träff med en man på en tidning. Jag ville sälja honom en fast krönika i hans publikation.
Jag lovade att jag skulle vara väldigt billig. Om jag berättade arvodet så skulle ni inte tro mig och förresten så har jag glömt. Men det spelar ingen roll, publicisten under lyktstolpen hade gått med på ett utomhusmöte helt i onödan, han ville inte ha en krönikör. Han hörde min pitch och sedan sa han nej. Han ville nog bara titta på en tjej som var ihop med en Kalmar FF-spelare. För en del är det något.
Ett halvår senare blev jag kolumnist på Aftonbladet.
Förutsatt att mannen stod kvar under lyktstolpen så tänkte han kanske O fan!
Där fick han, tänkte jag och skrev, driven av nej-sägande män under lyktstolpar.
På en av årets sista dagar kör jag mig till staden för att skriva min sista Aftonbladet-kolumn.
Framför stadens centralstation svänger jag in för att lämna av min dotter och plötsligt hör vi ljudet av sten som gnider sig mot plåt. Plåten är min, stenen tillhör staden. En kvinna med ett barn slår sin hand mot munnen i chock. Varför gör hon så? Kan hon inte bara rycka på axlarna och ge mig en tumme upp? Jag vill att hon ska le mot mig att det kunde varit värre.
Plågade av kvinnans uttryck sitter vi kvar i bilen mitt barn och jag, vi andas, hon klappar mig på låret.
Det kan alltid vara värre, säger vi till varandra.
Jag ringer hem och säger att jag kört mig halvt ihjäl i ett berg.
Men Malin för helvete, säger han. Som att det var mitt fel.
Så glad han ska bli när han bara hittar lite vita klösmärken i det svarta. Kvinnlig list är det finaste jag vet.
”Jag skriver om min röv”, stod det på löpsedeln när jag skrev min första kolumn i Aftonbladet i december 2006.
Det blev ganska lite om min röv men desto mer om annat.
Som den där texten om att barn ska ha rätt att söka sitt ursprung. Eftersom jag ändå ska gå så kan jag berätta att en privat Facebookgrupp bestående av ensamstående mammor med IVF-barn gick samman och gjorde allt de kunde för att förstöra mitt yrkesliv.
Sprida hat är lätt, sätta på lite mascara och gå ut och skaffa en karl: helt omöjligt.
Sen kom cyklarna. Det är med cykelbyxor på män som det är med nakenstränder: det är aldrig de du vill se som kommer dit.
Kära cykelmän som mejlade uppdragsgivare överallt: Ni kommer aldrig i mål, ni kommer inte bli lyckligare, ni kommer inte ens leva längre.
Och så var det bensinupproret. Det var ett slag i luften att protestera och det var ett slag i luften att bråka med er, men det var roligt medan det varade.
Jag har inte älskat att få hat men jag har inte hatat det heller. Det har varit ett självklart och naturligt inslag i min vardag att bli kallad hora och fitta, men när de kallar mig Bang så svävar jag på känslan stolt. Jag har fått så många vackra mejl, och inte ett enda kan tas ifrån mig.
”Du trodde väl inte du skulle stanna kvar på Aftonbladet för alltid?” undrade min syster.
Men det trodde jag.
Det började 2006.
Det slutar 2023.
Vi ses under en lyktstolpe.