Varför gör han då på dette viset?
Uppdaterad 2024-06-11 | Publicerad 2024-06-10
PARIS. Emmanuel Macron satsar hela sitt politiska eftermäle på ett kort – nyval.
Det är ett drag som öppnar för hittills otänkbara scenarion.
I praktiken kan han tvingas samarbeta med en högerextrem premiärminister om en månad.
Frågan hänger ändå kvar i Frankrike på måndagen: Hade landets president något val?
Man ska inte överanvända begreppet, men det är svårt att beskriva gårdagens händelser i Frankrike som annat än en politisk jordbävning. Först tog Nationell samling, med sin populäre partiledare Jordan Bardella, väntad storslam i EU-parlamentsvalet med dryga 31 procent av rösterna. Det är mer än dubbelt så många som regeringspartiet Renaissance på andraplats.
Kort därefter meddelade Emmanuel Macron att han upplöser nationalförsamlingen – Frankrikes folkvalda kammare – och utlyser nyval om tre veckor.
Det allvarligaste politiska ögonblicket på över sextio år, trumpetade flera politiska tyckare ut.
Varför gör han då på dette viset? Emmanuel Macron har som bekant tre år kvar på sitt presidentmandat innan han, 2027, kliver av och lämnar över till någon annan. Han kan inte ställa upp för omval efter att ha suttit i två mandatperioder, så varför pressar han fram det som kan bli hans egen dödsdom?
Officiellt heter det från presidenthåll att Macron inte kan ”låtsas som om ingenting har hänt” och därför ”låter folket välja sin parlamentariska framtid”.
– Det är framför allt en gest av förtroende. Förtroende för er, kära medborgare, och att ni kan fatta rätt beslut för er själva och för framtiden.
Det framstod som ett blixtbeslut från Elyséepalatset, men enligt tidningen Le Monde hade Macron planlagt att utlysa nyval under ett halvårs tid om EU-parlamentsvalet inte gick hans väg.
Av allt att döma hoppas Emmanuel Macron att fransmännen ska ”vakna och inse allvaret” av det högerextrema hotet, att väljarna ska mobilisera mot Nationell samling i ett klassiskt parlamentsval som hålls i två omgångar med start om en knapp månad.
Det har fungerat tidigare. Under flera politiska val de senaste femton åren har den så kallade ”republikanska fronten” – idén om att alla alternativ är bättre än Marine Le Pens parti – fungerat när det satts på prov. Det innebär att en majoritet av väljarna lägger sin röst på det parti som står mot extremhögern i andra valomgången, oavsett vilket det är. Det var på många sätt så här Emmanuel Macron vann sitt andra presidentval 2022, trots att marginalen till Marine Le Pen var betydligt mindre än fem år tidigare.
Att det är ett högt spel är de flesta överens om. Även om Emmanuel Macron skulle lyckas mota extremhögern i grind denna gång, kan priset han betalar bli en vänsterseger i parlamentsvalet.
Detta är vad exempelvis Anne, en parant dam bosatt i det flotta sextonde arrondissementet i Paris, fruktar när Aftonbladet träffar henne i centrala Paris dagen efter EU-parlamentsvalet.
– Jag tycker att det är ett förhastat beslut av Macron, man ska inte fatta beslut i panik. Jag vill inte att vänstern och extremvänstern kommer till makten, det skulle vara katastrofalt för Frankrike.
Fransk vänster är splittrad och har svårt att hålla ihop. Från den senaste alliansen Nupes, där allt från socialdemokrater till kommunister försökt enas, finns bara spillror kvar. Men under måndagen har flera socialister och fackförbund manat till en gemensam ”folkfront” för att besegra Nationell samling i parlamentsvalen.
De olika franska vänsteralternativen samlade ungefär 30 procent av rösterna i EU-parlamentsvalet, fördelat på en handfull partier. Att de ska kunna samsas om någon form av gemensamt initiativ på tre veckor kan låta långsökt.
– Det verkar inte som att vänstern lyckas samarbeta för att bygga motstånd. De bestämde sig för att inte bygga koalitioner och att inte samlas för att sätta sig upp mot extremhögern. Jag är inte säker på att de har förstått vidden av detta, säger Aurélie, som arbetar med att ta hundar på promenad, när Aftonbladet möter henne i centrala Paris på måndagen.
Möjligen ska man utläsa av Emmanuel Macrons agerande att han trots allt föredrar en vänstermajoritet framför att extremhögern vinner nyvalet. Att hans eget regeringsparti ska kunna vända vinden känns som en orimligt fåfäng förhoppning. Macrons popularitet har stadigt minskat under tiden i Elyséepalatset. Efter att han baxade igenom den kontroversiella pensionsreformen häromåret, utan att ta den genom omröstning i kammaren, gjorde han sig omöjlig i stora franska väljargrupper.
Frågan återkommer ändå: Varför utmana den, för all del villkorade, majoritet han förfogar över i nationalförsamlingen (hans parti är numer beroende av överenskommelser med högerpartiet Republikanerna i kammaren)?
Förmodligen för att Macron vill undvika att se sitt inflytande minska år för år under sin sista mandatperiod. Högerextrema Nationell samlings ledare Jordan Bardella har vid flera tillfällen krävt att Macron upplöser nationalförsamlingen och efter gårdagens EU-parlamentsval hade ropen förmodligen blivit öronbedövande för den franske presidenten, som riskerade att bli en sorts representativ figur utan egentlig legitimitet under sina sista år vid rodret.
Detta blir förstås ännu mer fallet om extremhögern upprepar söndagens succé i parlamentsvalet om några veckor. Då kan Emmanuel Macron få finna sig i att få Jordan Bardella som premiärminister, eftersom ämbetet traditionellt går till ledaren för det största partiet i kammaren. Frankrike har haft flera perioder av så kallad ”cohabitation” – påtvingat samarbete mellan en högerpresident och en vänsterpremiärminister eller vice versa – men det har aldrig skett med de här två partierna.
Det skulle lämna Macron försvagad så till den grad att han förmodligen skulle överväga att avgå. Marine Le Pens parti har under hela hans presidentskap varit den uttalade naturliga fienden, på många sätt uppmålad som en existentiell kamp mellan det goda och det onda, mellan europasinnade frihandelsvänner och franska nationalister.
Helt säkert är att Frankrike går några politiskt mycket dramatiska veckor tillmötes, där utfallet av nyvalet den 30 juni och 7 juli kommer att bli historiskt nästan hur det än går.