Livet kom emellan och under 10 år missade vi nästan allt
Det är när man inte träffat sina bästa vänner på tio år som man vet att tiden går och är ur led samtidigt. C och jag delade det mesta från gymnasiet och femton goda år framåt. Femton år? Vad är det i så fall nu? Över tjugofem. Herregud.
Västerhöjdsgymnasiet i all ära, men det var ju sen livet började. London i sena tonåren, barjobb: Minimilön, a pint of lager please love, Soho, pepparmintshots, Rule Britannia! Klubbarna i Brixton och sista tunnelbanan hem, men ännu oftare morgonens första. Millenniumhitsen! If this ain’t love, why does it feel so good?
Så mycket fest och skratt, så lite pengar. Så mycket musik som bara ramade in de där åren utan att vi tänkte på det. Så mycket bättre den lät då, with you.
Det fortsatte med Montpellier, Lyon och Paris. Stockholm, Göteborg, Oslo och Malmö, jag är osäker på ordningen. Barcelona och Madrid. Jag tror aldrig att vi bott i samma stad i mer än några veckor, men jag kan inte heller komma på ett ställe där jag bott och inte fått besök av C eller tvärtom. Hur man bara damp ner och nästan flyttade in. Hur vi lånade pengar (mest han) och vänner (mest jag) av varandra i det finmaskiga nät som var Europa på 00-talet där det alltid fanns en extrasäng att sova i. Eller ja, en tunn madrass på golvet i norra Paris i två månader, någon sorts sovskift i London (vi var tre om en dubbelsäng?!), en rätt bekväm soffa i Malmö. Och hur C, som pluggade och bodde i ett kollektiv i Madrid, snyltade på mitt hotellrum när jag jobbade med el Clásico en av de sista gångerna vi sågs. Ärligt talat delade vi väl säng ibland också, och varför skulle vi inte? Vi var unga, snygga och då och då singlar samtidigt.
Sen kom det så kallade livet emellan. Utbildningar blev klara, karriärer tog fart, förhållanden inleddes. Det kom ett barn och sen en rad till. Heltidsjobb, radhus, Tesla (inte jag!). Vi drunknade på varsitt håll i annat, under tio år missade vi nästan allt. Musiken tystnade.
Det är där jag börjar när vi bestämmer oss för att ta upp tråden den här våren (som väl egentligen bara är vår på mina breddgrader än så länge). London it is. Spellistan växer i takt med att jag reminiscerar ett halvt liv ihop: Lenny Kravitz, Massive Attack, Jeff Buckley och Keziah Jones. The Verve, Maxwell, Mc Solaar. Sade! Tio låtar blir femtio i en blinkning. This is no ordinary love.
Och några veckor senare sitter vi där, på ett alldeles för dyrt hotell nära Buckingham Palace och bara flinar. Tjugosju år har gått sedan klassens ljus och klassens badboy fick upp ögonen för varandra. C:s hårfäste har stigit lite – det är han som påpekar det, jag ser det knappt – och min bekymmersrynka försvinner inte ens när jag är glad – det är jag som påpekar det, han säger inte emot. Men vad fan, vi har fortfarande musiken.
Vi har det andra också, för människor förändras egentligen inte. Det vet man inte när man är tjugo, men det vet vi nu. Vokabulären däremot.
Då: Studiebidrag, svartklubbar, Erasmus, ecstacy.
Nu: Michelinlunch, inflationen, varannan vecka. Och vore det inte fett med ett sommarhus i Andalusien?
Vi drar i trådar och träffar gamla London-bekanta. De spelade i rockband då och veckopendlar till Schweiz nu, men för en kväll festar vi som vore det 2001. Dagen därpå, i sällskap av en annan vän från förr, är jag uppe i varv och möjligen också lite berusad när C väser, på svenska, ”Johanna, du måste släppa in någon annan i samtalet!”.
Allt är som det alltid varit. Det är bara restaurangnotorna som blivit lite dyrare. Det slår mig med full kraft på tåget hem till Paris, med huvudet dovt dunkande. Vi är fortfarande två skitungar från Skövde och den enda lärdomen av helgen är att man inte ska släppa sådana ifrån sig.