Det nya KD var kul 2015 – nu känns allt lite barnsligt
Det är sju år sedan den spraytanade spinninginstruktören Sara Skyttedal lät sig fotas när hon sprutade champagne för att fira en politisk seger.
Det handlade om Decembeöverenskommelsens sammanbrott, men det var inte därför jag skrockade, inte därför jag, som många andra, blev uppiggad av bilderna.
Skyttedal påminde om en dokusåpastjärna från 00-talet lössläppt bland grå tjänstemän, hon hade en bråkig star quality som fick alla andra att se äldre och tröttare ut än innan.
Nyss hade hennes parti letts av den resonable Göran Hägglund, som hade lika stora chanser att hantera de unga krafterna i partiet som en timid mattelärare har att uppfostra en poppis och brådmogen fjortis.
Skyttedal och Busch var självsvåldiga, otypiska partipersoner, och det var kul.
Skyttedal ledde då Kristdemokraternas ungdomsförbund, och energin som Skyttedal och hennes partiledare Ebba Busch och deras gren av partiet har tillfört till svensk politik under två mandatperioder har varit, ja, ungdomlig.
Det märks på skandalerna.
Det är typiskt att det nya KD:s representanter under brinnande pandemi är på hotshotrace med moraliskt tveksamma tjejkompisar (hon hade ju gjort slut med sin kille!). Det är typiskt att det är bråk om festinbjudningar, om sportbilar, om inkassoskulder till Bianca Ingrossos sminkmärke, om hur mycket skit man får skriva om jobbiga peddogubbar på internet.
Och det är faktiskt typiskt att företrädarna för det nya KD går på blöta efterfester, och att den ena där sexuellt ofredar den andra.
Det nya KD diskuterar cannabislegalisering, ett ämne känt från de flesta svenska gymnasiekorridorer.
Den ansvarstunga sjuk- och äldrevårdspolitiken som förr förknippades med KD har bytts mot en jiddrig stridbarhet i nästan alla frågor utom de mjuka. Konflikterna tas med en härlig inget att förlora-stil som brukar slipas bort från de flesta människor när de skaffar ansvar och anställning, barn och bolån. Ja – helt enkelt när de blir vuxna.
Hos lillgamla partibroilers, särskilt de som kallar sig konservativa, brukar den aldrig ens ha funnits.
Men det nya KD fungerar inte som andra partier.
Politiken har stått tillbaka för de medialt gångbara karaktärerna med vita leenden och självklar scennärvaro. Vilka värderingar som de och deras parti numera står för har jag aldrig förstått, deras drastiska formuleringar har varit bra på att få folk att vända på huvudet, betydligt svårare att bygga policy på.
Kanske är det därför den ungdomliga energin i KD inte längre verkar fungera, varför det stjärntäta partiet nu mätts under riksdagsspärren.
För ett regeringsparti med sex statsrådsposter behöver inte bara fascinera, utan leverera. Förmågan att attrahera uppmärksamhet är inte lika praktisk om man inte samtidigt har resultat att berätta om.
Den härliga självsvåldigheten som gick så bra i opposition känns plötsligt lite barnslig, aningslös.
Det nya KD är nu där alla dödsföraktande ungdomar till slut hamnar: när det är dags att växa upp, när det inte är kul längre.