Tråkigt att det blev Too Much av MeToo
Bye-bye MeToo, so long!
Ja, så måste man ju ändå säga nu när det strax är dags för fenomenet att göra sorti ur våra liv. För det är ju onekligen så att vågen har brutits och håller på att ebba ut. Nu är tiden inne att försöka analysera förloppet och fundera på vad som egentligen hände – och inte hände.
För egen del har jag uppfattat det hela ungefär så här: I början, under kampanjens allra första skälvande livsögonblick, rördes jag flera gånger till tårar av berättelser om våld, övergrepp och trakasserier. Man kan inte säga att det var lyckotårar, självklart kände jag ingen glädje över att fler än jag drabbats av sexuellt våld.
Men det var tårar av lättnad över att inte vara ensam om att ha utsatts. Tårar av identifikation. Redan där och då borde jag ha drabbats av insikten att jag kanske grät av egoistiska skäl och inte i första hand av medkänsla.
Men den kom först lite senare när vågen gick över i sin andra fas, den då skyldiga skulle fram i ljuset och offras på den goda sakens altare. Var saken god, i bemärkelsen altruistisk? Jag började tvivla ganska snart.
För vems skull gjordes offren i form av anklagade individer, vars skuld jag inte visste ett endaste dugg om, som ställdes vid skampålen och bespottades? Var det verkligen för det allmännas bästa, för att våra liv i grunden skulle förändras, för en mer rättvis värld – eller av helt andra skäl?
Efter att den initiala sentimentaliteten lagt sig tog min inneboende skeptiker återigen över och tittade ut över tillvaron med sin vanliga, lätt cyniska blick. Och det jag såg var vare sig vackert eller ädelt. Det var en formidabel och storskalig uppvisning i de allra lägsta av mänskliga känslor och beteenden.
Det var feghet och avund, opportunistisk karriärplanering, hämndlystnad och utstuderad kommersialism. Det var blodtörst, grälsjuka och angiveri. Torgförande av illasinnat skvaller och suktan efter grymma ritualer för allmän beskådan. Jag såg knappt någon mänsklighet alls.
Jag skulle inte gå så långt som till att likna det hela vid Stalins utrensningar, som Staffan Heimerson gjorde, men känslan från min barndom i Polen, ett land i vilket man på den tiden inte offentligt kunde uttrycka sina åsikter om de inte gick i linje med de av staten påtvingade, återinfann sig.
Jag mindes hur vuxna då viskade saker som barnen inte fick höra, av rädsla att de skulle råka babbla bredvid mun på förskolan. Hur människor hade en persona de visade upp utåt och en annan riktig personlighet, med uppfattningar och värderingar som på den tiden ansågs inkorrekta, som endast tilläts husera innanför hemmets fyra väggar.
Och det blev ju precis likadant nu. I samtal tête-à-tête viskade man till varandra att det här med MeToo, det var ju bara Too Much. En uppfattning som så gott som ingen vågade lufta offentligt. Det som skulle se ut som solidaritet var i själva verket rädsla att avvika och allt utspelades enligt den förväntade dramaturgin, under titeln ”Den enes död, den andres bröd”.
Det var tråkigt att det blev så här och jag är glad att det är över. Självklart hade jag önskat mig ett annat förlopp och ett annat utfall. Men det fanns ingen plan, det blev ingen revolution.
Visserligen tror 70 procent av Sveriges befolkning att antalet anmälningar av sexuellt våld och trakasserier kommer öka efter MeToo. Men sanningen är att de inte ökat* under tiden kampanjen pågick, trots den enorma uppmärksamheten.
Det enda som rent konkret har inträffat är att vissa blivit av med sina jobb medan andra befrämjat sina karriärer. Människan är sig lik i all sin kortsiktiga enfald. Dessutom är det snart jul och vi har annat att tänka på.
Puss och kram!
*Fotnot: Majoriteten av fackförbunden och arbetsgivarna uppger att de inte har fått in fler anmälningar efter #metoo. Uppgiften kommer från SVT som har skickat enkäter till 30 arbetsgivare som har fler än 10 000 anställda i Sverige samt till fackförbund.
22 av 28 arbetsgivare och 9 av 10 fackförbund tror dock att Metoo-kampanjen får långsiktiga konsekvenser. Undersökningen publicerades den 4 december.