Extrapris och Amelia har fått svenskarna att läsa

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2006-12-24

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När helgfriden nu sänker sig kommer fler svenskar än någonsin att läsa en bok eller två. Många skulle nog tro att konkurrensen från teve och datateknisk underhållning vid det här laget höll på att slå ut litteraturen. Men så är det inte alls i Sverige, som förmodligen har världens mest expansiva och framgångsrika bokmarknad.

I Norge och Danmark råder däremot stagnation och våra grannar läser bara (omräknat efter skillnaden i befolkningen) hälften så mycket skönlitteratur som vi. I dansk och norsk bokhandel är omkring 5 procent av försäljningen inhemsk skönlitteratur, i Sverige 12 procent.

Förklaringen till den stora skillnaden mellan de skandinaviska ländernas läsande är politisk. Norge och Danmark biter sig nämligen fast i den kulturpolitiska regleringstro som Sverige övergett de senaste trettio åren.

Den svenska socialdemokratiska föreställningen om konsten att tukta medborgarnas bokläsande byggde på formeln ”att motverka de kommersiella krafterna”. Det finns enligt den tankefiguren onda böcker (kommersiella) och goda böcker (ickekommersiella) och det politiska uppdraget blir då att styra medborgarna åt rätt håll.

Olika metoder prövades, som att via skatteindrivningen ta ifrån alla författare all inkomst och dela ut pengar till ickekommersiella författare, ett system som fick en allvarlig knäck den dag Astrid Lindgren kom upp i 102 procent i skatt.

Men viktigast var prisregleringen (”fasta priser”), det vill säga en lag som förbjöd rabatt på böcker. Om ingen bok fick säljas billigare så skulle det bli lättare att tvinga medborgarna att köpa önskvärd (ickekommersiell) litteratur. Så länge systemet upprätthölls i Sverige skilde sig den svenska bokmarknaden inte från den norska eller danska.

Det var då det. Systemets avgörande svaghet visade sig vara att varken fiskala metoder, rabattförbud eller 300 bidragsfinansierade författare kunde reglera förloppet inne i huvudet på de medborgare som steg in i en bokhandel. Dom jäklarna köpte böcker av fri vilja utan hänsyn till den statliga kulturpolitikens önskemål.

Rabattförbudet (”fasta priser”) togs bort redan 1976, trots hårdnackat motstånd från författarfacket och kulturpolitiker. Och för några år sedan sänktes bokmomsen radikalt och sedan dess har bokförsäljningen ökat med 25 procent.

Men det är inte bara statens slappnade strypgrepp om bokmarknaden som är förklaringen till den svenska framgångsvågen. Också i medierna har det skett stora förändringar i bokvänlig riktning.

Televisionens olika morgonsoffor introducerar en outsinlig ström av nya böcker. Damtidningar som Amelia, M, Tara och Vecko-Revyn började skriva om och varudeklarera böcker (tidningsdrottningen Amelia Adamo har betytt mer för svensk bokförsäljning än samtliga socialdemokratiska kulturpolitiker_–_och Aftonbladets boksidor en gång i veckan betyder mer än åtminstone de tio största dagstidningarnas kultursidor).

Aha! säger den misstänksamme, en ökad kommersialisering? Ja, absolut. Och när det mediala intresset för böcker växer så växer också intresset för författare och det gynnar de författare som rider sporrsträck genom me-diernas litteraturbevakning, kors och tvärs från television till Amelia. Oblygt lanserar de sig, det är sant. Liza Marklund, Åsa Larsson, Camilla Läckberg, Kajsa Ingemarsson och Martina Haag står nog ensamma för en miljon exemplar av årets 40 miljoner sålda.

Det är nu somliga blir förbannade. I senaste numret av det fackliga organet Författaren agiteras på allvar för en återgång till rabattförbud. Man kan nämligen misstänka att de uppräknade författarna säljer mest i varuhusen, och där förekommer rabatt. Om man förbjöd rabatt så skulle man förhoppningsvis knäcka dessa författares upplagor, tror facket. Man skulle med samma förbud kunna döda varuhusförsäljningen, den största försäljningskanalen i Sverige. Och på så vis effektivt minska den svenska bokförsäljningen. Det är en helt riktig iakttagelse.

Frågan är bara vem det skulle glädja, utom de avundsjuka och mindre framgångsrika författare som framträder i Författaren och jämrar sig över kändisar. En skandinavisk författare tycks alltid tro att det gynnar (den egna) litteraturen om man minskar andra författares försäljning.

Den bittra men nödvändiga sanningen är nog att de avundsjuka (”ickekommersiella”) författarna tjänar på den framgångsrika svenska kvinnovågen. Det är åtminstone inte så att en minskad försäljningsmiljon på varuhusen skulle leda till en ökad försäljningsmiljon i bokhandeln (av ickekommersiella). Tvärtom är fler bokläsare och nya bokläsare, särskilt unga kvinnor, bra för alla författare_–_och förläggare.

En glad och generös tanke värd att pröva i helgtider.

Jan Guillou

Följ ämnen i artikeln