Så här blir det när det ska snålas och sparas
Hon reste sig och gick ut på balkongen.
Och där slängde hon sig över räcket.
Varför?
Vad hade hon gjort innan dess?
Hon hade ansökt om ett så kallat ”särskilt boende”. Hon hade vänt sig till Stenungsunds kommun och sökt ett äldreboende, där hon och hennes man skulle kunna fortsätta att leva tillsammans.
Men vad är det för drama med det?
Är inte det självklart?
Är inte det ganska självklart att vi vill fortsätta att leva med varandra fastän vi har blivit gamla?
Fastän vi inte längre orkar ta hand om oss själva?
Nej, det är det inte.
Och det beror bland annat på att det inte finns tillräckligt många så kallade ”särskilda boenden” att söka till.
Varför inte det?
Men innan jag går in på det, låt mig först förklara vad ett ”särskilt boende” är för något.
Ett ”särskilt boende” är det optimala boendet, när du inte klarar dig själv. Det är ett ”anpassat” boende när du inte längre orkar med ditt eget liv. När du inte kan äta själv eller gå på toaletten själv. När du inte kan forcera en tröskel eller när du inte vet om det är natt eller dag.
Och den tiden kommer. Var så säker. Den kommer för de flesta av oss.
Och när du väl har hamnat i det här darriga läget är det ”särskilda boendet” den bästa platsen att flytta till.
Varför?
Därför att här funkar det att bo om du är svag och trött, här finns omsorg och vård och du och de dina kan ställa frågor som:
Hur mycket personal finns det?
Vad har de för kompetens?
Hur är det med läkare och sjuksköterskor?
Hur drivs verksamheten och vad finns det för aktiviteter?
Hur är stämningen?
Är det trivsamt och tryggt?
Är det här ett ställe där min pappa/mamma/farmor/morfar kan må bra?
Och det här låter väl ganska bra?
Eller hur?
Det är bara ett problem. Och det var säkert det problemet som fick den olyckliga kvinnan i Stenungsund att hoppa.
I dag finns det inte längre så många ”särskilda boenden” att ansöka till.
Kommunerna har snålat in, man har sparat. Och enligt Socialstyrelsen har kommunerna sparat in på cirka 30 000 ”särskilda boenden” under de senaste tio åren. Och man har inte bara snålat in på ”särskilda boenden”, man har snålat över hela linjen. Man har också sparat in på servicehus, gruppboenden och sjukhem.
Ändå vet man.
Varenda kommunpolitiker i hela Sverige vet vad som gäller. De kan räkna och de vet att de äldre bara blir fler och fler. Man vet att de lever längre och man vet att allt fler kommer att vara sjuka under en allt längre tid.
Ändå har man genomfört de här försämringarna.
Men det är ju inget som man har torgfört, som man talar högt om. Trots att de här förändringarna inte kommer att gå någon förbi.
Inte någon.
Alla våra politiker vet att antalet personer över 65 år kommer att öka med 300 000 under de närmsta tio åren.
Nu kan ju inte alla 300 000 kasta sig över ett räcke, men 300 000 äldre och deras anhöriga kan ställa krav medan tid är. De kan ställa krav på att kommunerna på allvar börjar planera för de äldre.
Den olyckliga kvinnan som slängde sig över balkongräcket hade rätt att få sina behov tillgodosedda.
Det har alla äldre i hennes situation.
För ett år sedan infördes en ny bestämmelse i socialtjänstlagen. En bestämmelse som säger: Äldre makar och sambor som varaktigt har levt tillsammans under vissa förutsättningar har rätt att bo tillsammans även när endast den enes behov kräver boende i en särskild boendeform.