Spola pastellfärgerna – hemmafrun var hård
Hemmafrun har vaknat till liv.
Och hon är chic, trendig och rätt. Med en småblommig städrock far hon omkring med en toalettborste och gör hemmet ombonat, rent och snyggt.
Hon är Drömkvinnan.
Journalisten Catia Hultquist beskriver den åtråvärda femtiotalstrenden i Dagens Nyheter. Och det handlar om blommiga täcken, rosprydda kuddar, mintfärgade kakfat, sirlig brodyr och pysslande kvinnor i förkläden.
Men hemmafruar på fyrtio- och femtiotalet var inte några tama pysseldjur som gick omkring och pyntade.
Jag vet.
Jag var barn på den här tiden och hela min värld styrdes av de här hemmafruarna och deras co-workers: hembiträden, städfruar, kokerskor och tvätterskor.
Och det här var inte några formbara kvinnor som omhändertog och klädde sig i något pastellfärgat och skirt.
De var inga våp.
De var hårda, omutliga och rättvisa.
De var proffs.
Men trots all kompetens är jag ändå säker på att de ville något annat. Att de ville utbilda sig, läsa, forska och fördjupa sig. Att de ville ta hela sin inneboende kraft i besittning och att de ville resa långt ut i världen.
Men se, det gick inte. Precis som vi var de fångade i sin tid. De gjorde vad de kunde göra, vad de tilläts att göra.
De gjorde sitt jobb.
Att vara barn i den här världen av hårda och godhjärtade kvinnor var tryggt. Det var förutsägbart och ingenting kunde hända. Absolut ingenting kunde hända.
Men jag minns, att det var rätt mycket ”ut” och ”bort”. Att det var många: ”Ut härifrån.” ”Ut och lek.” ”Ur vägen.”
Och att det aldrig var någon idé, att försöka tjata sig till en plats när det var storbyk i källaren eller när det drog ihop sig till ett pepparkaksbak. Då hördes det där: ”I väg med dig.”
Och trettio år senare, när morsan kom och var stand-in här i Stockholm, i röran av uppbrott, fotbollströjor, hämta och lämna, steka korv och jobba över, så brukade hon sitta i röda soffan och stirra mot basketkorgen i hallen och mot ishockeymålet som stod i burspråket i vardagsrummet och hon sa: ”Hör du, det är väldigt vad er generation låter barnen ta stor plats.”
Och så drog hon ett bloss på cigaretten och fortsatte:
”Och vet du vad? Jag tycker att det är bra. Jag tycker att ni gör helt rätt.”