Befolkningen vill ha skogspromenader

När man ögnar igenom kontaktannonser inser man vilken osannolik tur man har haft. Här sitter man, inte lastgammal direkt, med en smart och vacker fru och ett högst levande exemplar av den där familjen Gudrun Schyman vill nacka. Oddsen talar mot det.

Inte för att jag skulle ha svårare än någon annan att kvittera ut en flaska rödtjut som bas för en "mysig hemmakväll". Jag är snäll mot barn och hundar. Jag har till och med tillgång till öppen spis. Skulle det krävas "mysiga hemmakvällar framför brasan" är utrustningen tillgänglig.

Men så faller korthuset ihop. För kontaktannonser ger väl ett ganska bra tvärsnitt av befolkningen. Och befolkningen vill, utan undantag, ha "skogspromenader".

"Skogspromenader" är ett kodord. Ungefär som när "kurvig kvinna" söker "generös gentleman". Eller när "medelålders man" söker "fördomsfri kontakt". Men det är kod åt andra hållet. "Skogspromenader" betyder normal.

Och då inser jag att oddsen var emot mig. Att vara normal i Sverige är att planlöst vandra omkring i myggstinn barrskog. Det skiljer oss från de flesta andra civiliserade länder, där önskan att isolera sig i en buske vore halva biljetten till någon anstalt.

Särskilt om öns-kan att slippa mänskliga kontakter uttrycktes i en kontaktannons.

Men inte i Sverige.

Alldeles ensamma är vi väl inte. Man kan ana en kvardröjande tyskhet under ytan. Blod och jord, ni vet. Friska, blonda arier, med breda barnafödarhöfter eller manligt markerade hakor. Sunt och naturligt. Müsli och skolgymnastik. Och så den rena, oförfalskade naturen. Orörd av smutsig människohand.

Om armén av skogsmarscherande svenskar hade en musikkår skulle den spela Wagner.

Själv har jag sällan sett prov på natur som inte skulle kunna förbättras av beslutsamma människohänder. Svensk granskog har människan bara rotat lite förstrött i under ett eller två sekel. Den vinner varken några formgivnings- eller ergonomipris. Den engelska landsbygden, som inte fått vara i fred på 2000 år, är vackrare, behagligare och oändligt mer sofistikerad.

Utan människan är naturen helt enkelt en gammal ovårdad ungkarl. Hår i öron och näsa, andedräkt från otaliga sardinmiddagar och byxor med fläckar från onämnbara saker.

Och ska man ha en chans på den svenska kontaktmarknaden ska man inte bara stå ut med gubben. Man ska längta efter att få sticka in huvudet i hans brallor också. Då är man normal.

Så man får vara glad att man, mot alla odds, har sina mysiga hemmakvällar säkrade. Och så kan man lägga på ett extra vedträ på den romantiska brasan. Brassar man på rejält under en hel livstid röjer man kanske ett hektar granskog för civilisationen.

Följ ämnen i artikeln