Anna får ett slags liv när rösterna spricker som glas

En mammas röst: ”Det är ­något som händer, det är ­något som inte är rätt.”

En pappas röst: ”Ett besök på Buslandet på morgonen kan sluta med en dödsdom på kvällen.”

Det är något med de här föräldrarnas röster som gör att jag sjunker ner vid köksbordet och bara sitter där. Jag lyssnar på P1-dokumentären ”När Anna blev sjuk”, ett radioprogram där Tina och Martin berättar hur ­deras dotter Anna, 6, gick till skolhälsovården för en kontroll. En sån där rutingrej, sånt som barn gör för att kolla att allt är okej.

För allt ska väl vara okej, eller hur?

Hur skulle det annars vara?

Men Anna har något fel på balansen och så är det ­något med hennes tal, hon sluddrar. Men det måste väl bero på den där lösa tanden … ­eller? En sjuksköterska drar en annan slutsats och säger till Annas föräldrar att de ska åka till Östra sjuk­huset i Göteborg och att de ska åka – nu.

Tre dagar senare har ­Anna, 6, fått en diagnos.

Hon har en hjärntumör.

Ett år senare är hon död.

Och det är om den här ­resan som Tina och Martin berättar i Anna Hammaréns radiodokumentär. Om resan från balanstestet till diagnosen, till den sista tiden på sjukhuset, till begravningen och till den oändliga galaxen av tomhet när Anna ­inte längre finns. Martin säger: ”Jag kan inte förlåta livet riktigt. Jag åker ut till kyrko­gården och bara skriker rakt ut och jag är så jävla arg.”

Jag vet inte om jag är ­ensam om det här, men är det ­inte som om Anna får ett slags liv i sina föräldrars röster, i deras sätt att berätt­a. I sättet som ­deras röster samlar ihop sig, hackar,­ tar fart, famlar, ­ramlar ihop och spricker, hur ­deras röster spricker som glas. Och hur rösterna sedan ­repar sig, tar ny sats, snubblar igen, snörvlar, tjocknar och hur rösterna sedan lyfter som en drake och berättar om en svindlande mix ­av glädje, tillit, stolthet, lycka, sorg, ­raseri och … skuld. ­Annas pappa: ”Jag kände ­sådana otroliga skamkänslor för att jag inte kunde göra ­Anna glad. Min uppgift är att skydda min familj­ och det kändes som ett svek. Man är dålig helt enkelt. Man kan inte tillföra ett skit. Jag har inget att ­tillföra, jag kan ­inte ens göra henne glad. Jag ­sviker.”

Annas föräldrars röster är bara några klick bort: sr.se/dokumentär

Följ ämnen i artikeln