Det är ensamma, rädda män bakom avtryckaren
Sommarens nyhetsrapportering präglas av skjutningar. Förra veckan i Kristianstad, Linköping och Stockholm med flera allvarligt skadade och en död.
Den kriminalpolitiska debatten fokuserar på hårdare straff och möjlighet till tvångsmedel mot de som skjuter.
Men den borde även handla om vem som skjuter, och hur vi ska få dem att vilja sluta.
För kan vi det?
Enligt flera som jag talat med som jobbar med avhopparverksamhet är svaret: Ja. Med rätt – och framförallt – snabb hjälp.
De menar att de allra flesta killar som de möter kommer till en punkt då de vill lämna den kriminella livsstilen.
Bakom motivationen finns just våldet. Vinsten är inte värd den ständiga stressen i att behöva göra någon illa eller råka illa ut i konflikter som blossar upp snabbt, och kan utlösas av bagateller.
Man vittnar om att covid-19-epidemin har spätt på både konflikterna och viljan att lämna. Knarket har varit mindre tillgängligt, och pengarna mindre lättförtjänade.
Skulder ökar, eller till och med hittas på, och du kan bli ”bötfälld” från ingenstans.
Men vad behöver då samhället göra? Reagera snabbt, när motivationen finns, menar man. Till exempel att direkt hjälpa till med bostad på annan ort, så de snabbt kommer i annan miljö.
När jag frågar vad det är som är det största hindret för att komma bort från kriminaliteten blir svaret: ensamhet.
Att tvingas avsluta en relation med de som varit ens vänner, ofta sedan barndomen i löst sammansatta förortsgäng.
För även om de lyckas försörja sig, blir fritiden svår. Vad ska de göra med sitt liv efter jobbet?
Även i studien ”Vägen ut ur gängen” från 2019 där tjugo avhoppare intervjuas framkommer hur väsentligt gänget kan vara för behovet att få känna tillhörighet. Man söker en djupgående vänskap, ett broderskap som ställer upp för en vad som än händer.
Studien lyfter också ett perspektiv som sällan lyfts fram i debatten.
Eftersom hårdhet, tuffhet och våldskapacitet länge har varit ett viktigt kapital, innebär att lämna gänget en svår omförhandling av vad ens manlighet ska stå för.
Att bli förälder kan vara den utlösande faktorn. Men för att lyckas skapa en konstruktiv relation som pappa eller partner behövs ett mjukare ”kärleks- och omsorgskapital” och där behöver de hjälp. Både med att komma loss från sammanhang där den mer traditionella och våldsorienterade manligheten bejakas och få stöd i att börja reflektera över sitt eget sätt att vara man.
När regeringen presenterade sitt 34-punktsprogram mot gängkriminaliteten i juni innehöll det ett redan tidigare känt uppdrag att skapa ett nationellt avhopparprogram.
Det blir intressant att se om man faktiskt tar den gemensamma nämnare som ligger bakom alla skjutningar den här sommaren på allvar.
Det är pojkar och män bakom avtryckaren.
Män som är rädda, inte vill vara ensamma och vars manliga identitet gör det svårt att fungera i vårt samhälle. I ett långsiktigt perspektiv måste vi börja där. Både för att få fler att sluta skjuta – och färre att börja.