Som ett vykort till ungdomen
Att åka ut till landet.
Spriten och matkassarna i bagageutrymmet, hon och jag, förbi sörmländska glesbygdskyrkor och motor-
vägarnas lösgodishangarer.
Att ens göra det, att åka ut till landet. Att spela vuxen.
Jag har aldrig varit på någons lantställe förut. Där jag kommer ifrån längtade man aldrig ut till landet.
Man längtade därifrån.
Vi tar bilen femton mil söderut och hamnar i hennes barndom. Detta är min flicksäng, säger hon och drar med handen över de mönstrade lakanen i våningssängens överslaf. Här har jag onanerat många gånger.
Okej.
Att åka ut till landet. Trädgårdsredskap och råttfällor, vinglas, tacosås i kylen som gick ut våren tjugohundratre. Meterhögt gräs, sällskapsspel, alla jävla djur. Ett telefonsvararmeddelande från nittiotalet.
Hon har inte varit här sedan hon var tvungen.
Det är enklare nu, vuxnare.
Att ligga bredvid varandra i gräset och läsa böcker med röda ryggar om tvillingarna på Sweet Valley High.
Att dricka alkohol för att det är gott. Att ta bilen in till Eskilstuna och drivas som boskap in framför en scen med Håkan Hellström och älska nästan varje sekund.
Vi håller oss nära varandra. Hon sjunger för ofta och för mycket och jag för lite och för sällan och jag försöker komma fram till om det är hon som är för mycket eller jag som är för lite. Om det ens spelar någon roll. Vi möter varandra halvvägs, förkylda och pollenallergiska, vi fyller avstånden med tystnader och förhoppningar.
Det är inte längre första gången och det är inte längre lika enkelt.
Men det är verkligare.
Är vi vuxna nu? Vet inte. Är det som du trodde? Varken sämre eller bättre. Bara annorlunda.
Varför har jag inte åkt tillbaka hit tidigare? frågar hon.
Ta av dig och lägg dig här bredvid mig, säger jag. Det kanske krävdes några lager av damm på böckerna med de röda ryggarna. Du behövde kanske vara på väg för att ha glädje av att stå stilla. Hör du hur tyst det är?
Att åka ut till landet.
Att bli vuxen, eller åtminstone låtsas. Tror du att
dom andra sover nu?
Vi kan vara tysta.
Och efteråt, innan sömnen, när vi viskar ord som aldrig går att ta tillbaka har det hunnit bli märkligt ljust utanför fönstren, och jag vill inget hellre än att skicka ett vykort till en grådisig cykelväg mellan Vallmogatan och Fredriksbergsskolan, ett vykort till hösten 1999:
Så här kan livet också vara.