Ett brutalt mord ingenting annat
Det dygnet, dygnen, då vi levde med den döda Fadime och man såg program på program i samtliga tillgängliga kanaler som om man aldrig kunde få nog av denna vackra energiska flicka med det krusiga håret och den snabba tveklösa gången.
Just för att hon var så enastående levande och full med kraft.
Hon blev allas vår älskade unga släkting som en galen man dödade för "hederns skull".
Också svensk press kallar det för ett hedersmord. Man blir andfådd. I svensk mening är detta ingenting annat än ett brutalt mord.
Att benämna det enligt förryckta mäns fördomar är i sig ett övergrepp. Som om man också här skulle förstå en kultur där man dödar för hederns skull.
Sen kom vi att få läsa uttalanden av landsmän till henne och möta den rädsla och det främlingskap för det svenska samhället och dess värderingar som hemsöker dem.
Många är analfabeter och har aldrig lärt sig svenska. I stället hänger de envist fast vid Hemlandet via parabolantenn.
Samtidigt som de förstår fadern fördömer de mordet. De menar att visst får döttrarna gifta sig med vem de vill, så framt det samtidigt är någon föräldrarna valt ut.
Denna konflikt mellan fördömelse och förståelse lyser fram i flera uttalanden. Ett vittne menar att om man uppfostrar en dotter rätt så kommer hon självmant att välja en godtagbar man.
Fadime blev alltmer försvenskad och främmande för dem.
De har själva aldrig blivit accepterade eller ens velat bli det. De har till varje pris velat slå vakt kring sin egen kultur.
Av skäl vi inte vet har de ändå sökt asyl i Sverige och levt här många år utan att bli delaktiga.
Ett vittne tycker det är chockerande när en svensk pappa inte vill acceptera dotterns pojkvän och hon svarar: "Men jag gör som jag vill."
Där finns dessa intresseföreningar där männen möts och slår vakt kring gamla värderingar.
Man eldar upp varann.
Fadern har fått ta skit för dotterns uppstudsighet.
Bara hennes sätt att klä sig. Långbyxor. Ett helt igenom skamlöst plagg på en kvinna.
Dessa "sällskap" har bidrag från staten. Man vill uppmuntra de nya svenskarna att behålla kontakten med hemtraktens kultur.
Jag förmodar att det också finns program och diskussioner om hur anpassa sig och bli hemma i det nya landet. Och att det är deras självklara plikt att också anamma detta lands värderingar i moral och etik. Men tydligen inte så framgångsrikt. Man har inte nått fram.
En ung politiskt aktiv svensk kvinna menar att en första åtgärd borde vara att frysa bidragen till dessa föreningars verksamhet.
Dra in pengarna tills de lägger om kurs och slutar upp med att glorifiera hemtraktens grymma hedersmoral i fråga om kvinnors sätt att leva och vara.
Om man flyttar för gott till ett annat land är det en nödvändighet att sätta sig in i och acceptera det nya landets normer och moral istället för att glorifiera det gamla systemet där pappan och bröderna bör råda över familjens kvinnor.
Det må vara så i det gamla landet, men de bor inte längre i det landet.
Det man som svensk kvinna och mor särskilt torteras av är hur Fadimes mamma lät det ske. Allt är för oss obegripligt och fasansfullt.
De intervjuade männen i DN fördömer och förstår på samma gång. Fadimes död hindrar inte en annan pappa att deklarera att han måste godkänna den pojke hans tonårsdotter vill gå på bio med.