Min lånade tid är över – lyan är min!
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-04-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag kan knappt andas.
Minuterna lugnar mig inte. Av någon jävla anledning tog jag på mig slips i morse. Nu stryper den mig långsamt.
Mäklaren ringde precis. Jag vann budgivningen. Lägenheten är min.
Och jag kan inte förstå varför jag mår som jag gör.
- Så kände jag också, säger David när vi sitter i rökrummet. Jag mådde fan illa i flera dar.
Jag röker för att händerna ska sluta darra, men cigaretten fyller min gom, jag blir äcklad.
Som i trans surfar jag in på Hemnets hemsida igen. Blundar och känner lägenhetens tydligt kvinnliga doft. Lundagatan. Kökets lilla bardisk in mot rummet. Vardagsrummet, färgerna som lyfter det till ett konstverk. 34 kvadrat.
Mina 34 kvadrat.
Tillåt mig att repetera:
Mina.
Ord som skickar mig tillbaka in i en oro och en känslostorm jag tidigare bara känt när jag varit förälskad ända in i väggen. Vilket förstås är helt i sin ordning. En lägenhet är en förälskelse. Jag har förälskat mig i tusen lägenheter på vägen. Men nu har jag hittat hem.
Jag har förlorat mer än tjugo budgivningar, men jag vann den enda jag behövde vinna.
34 kvadrat upphöjt till kärlek.
Jag läser raden igen, men skäms inte över liknelsen.
Minnet av tre år i andra hand virvlar genom skallen.
Det trasiga fönstret i Fisksätra, alkisarna som man tvingades kliva över för att komma in i loftgången. Ettan i Tallkrogen med den galna grannen och Gestapotanten som bossade över området. Utsikten över Globen som har mött mig varje morgon under det senaste halvåret.
Nu ska Södermalm bli mitt hem.
I Falköping hade jag fått en herrgård, fyra kor och minst två flickvänner till samma pris.
Men det spelar ingen roll. Jag hör inte hemma där längre.
Nu, när jag skriver, stannar fuktiga märken av handsvett kvar på mitt tan-gentbord.
Aldrig har det varit tydligare: jag är inte längre i Stockholm på lånad tid.
Mitt liv är här.
En tanke som får mig att tappa andan. En tanke som får mig att vilja gråta. En tanke som mest av allt får mig att vilja skratta.
Nu, höj musiken.
Jag vill att skiten ska skrika i trumhinnorna.
Lundagatan blues.