Mejla

Åsa Linderborg

Vänstern tråkar ut mig med sin brunsmetning

Publicerad:
”Jag vet fortfarande inte om Hultqvist gjorde bort sig, men hans tre minuter i tv-studion var i alla fall något slags wakeup-call i en tid när allt fler börjar resignera inför SD”, skriver Åsa Linderborg.
Foto: SVT
”Jag vet fortfarande inte om Hultqvist gjorde bort sig, men hans tre minuter i tv-studion var i alla fall något slags wakeup-call i en tid när allt fler börjar resignera inför SD”, skriver Åsa Linderborg.

KOLUMNISTER

Det var faktiskt de borgerliga som drog nazi-kortet först.

Det var de som i början av 1990-talet, med aggressiv frenesi, utmålade den svenska välfärdsstaten som kusin med både Sovjetsystemet och Tredje riket. De envisades att kalla den för det trettiotalsklingande folkhemmet, ett begrepp som socialdemokraterna själva nästan aldrig har använt.

Den kampanjen funkade dåligt. Svenskarna trivdes med sin välfärdsstat, man såg inga likheter mellan en fungerande a-kassa och Auschwitz. Gång på gång röstade väljarna nej tack till Moderaternas löfte om ”systemskifte”. Då ändrade borgarna taktik. Vi älskar Sverige, bedyrade nya ”arbetarpartiet” Moderaterna. Fredrik Reinfeldt slängde sig med citat av både Per Albin Hansson och Tage Erlander.

I samma veva bytte Sverigedemokraterna symbolspråk; Per Albin Hansson fick ersätta Karl XII.

Resten är en historielektion i just systemskifte.

 

Sedan dess har brunsmetning varit vänsterns paradgren. SD, språktest, att tvingas handhälsa människor av båda könen, litteraturkanon, flyktingvolymer, Ulf Kristersson – allt är exempel på förberedande fascism. Den strategin funkar fortfarande dåligt, så till vida vi inte tror att var femte väljare faktiskt blivit nazist.

Det här malandet tråkar ut mig. Varje ny text på temat är en slapp, fantasilös och lite förnedrande uppvisning i hur dåliga retoriker vänstern har i sina led.

Det var också min första reflex när Peter Hultqvist mötte Jimmie Åkesson i Aktuellt förra veckan. På bordet framför sig hade han en lapp från vilken han lätt yrvaket läste innantill vad bland andra Björn Söder sagt om judar och samer. Jesus, ska han dra igång det där gamla bälgspelet igen?!

Jo, det skulle han.

 

Hultqvist vevade, lät pekfingret gå längs lappen, fötterna trampade och trampade. Det var nästan så han bytte personlighet där inne i studion, den annars lite buttrige Nato-ministern visade plötsligt en personlig hetta så stark att jag trodde karln skulle sätta eld på sig själv. Det här är ingen strategi, sa han: ”Det här är min uppfattning, det här är vad jag verkligen känner.”

Patos och pinsam är två ord som andas med samma mage. Jag vet fortfarande inte om Hultqvist gjorde bort sig, men hans tre minuter i tv-studion var i alla fall något slags wakeup-call i en tid när allt fler börjar resignera inför SD.

Det Hultqvist sa måste sägas – strategi eller inte, flera socialdemokrater skruvar upp tonläget nu – men det räcker inte. Man kan aldrig dunka ner SD genom att bara tjata om marschkängorna längst inne i garderoben. Än dummare är det att försöka övertala vacklande väljare att det finns en parallell mellan stormningen av Kapitolium och Ulf Kristerssons allt varmare känslor för SD.

Högern måste man ta på de politiska sakfrågor som finns här och nu.

Det skulle Hultqvist klara bättre än de flesta toppsossar, eftersom han inte bara avskyr högerpopulism och nyssnassar, han avskyr även den nyliberalism som paradoxalt nog föder sådana rörelser. ”Man måste dra en röd linje”, dundrade han. Han sa inte att vi måste dra ett streck, han sa ”en röd linje”.

 

Problemet för Peter Hultqvist är att det inte finns så mycket rödfärg att hämta i regeringskansliet. Socialdemokraterna är ju trots allt lika skyldiga till systemskiftet som de borgerliga.

 

Publicerad:

LÄS VIDARE