Tandvärk och mina minnen plågar mig
Min tandvärk är numera ständigt pågående. Ibland gnager den försiktigt i bakgrunden av mitt liv, som en avlägsen vind. Ibland lägger den sig i slagläge, öppnar samtliga kanonluckor och attackerar vildsint. Men den finns alltid där.
Jag har misskött mina tänder så mycket att de börjat trilla av. Jag har en lucka i den undre tandraden, jag brukar vila min tungspets där när jag funderar på något. Och jag har två eller tre avbrutna rotfyllningar både här och där. Och hål lite överallt. Det skulle förvåna mig om jag hade en enda tand som är fullt frisk och fungerande. Och det värker hela tiden, någonstans ifrån. Om det slutar bulta i en tand där, så börjar det mola i en annan här.
Jag tar mina värktabletter. Blandar Treo och Alvedon och har jag tur får jag låna lite av min flickväns starkare grejer som hon använder mot fenomenal mensvärk. Ibland när jag ska lägga mig har jag så ont att jag måste lägga en brustablett mot själva tandköttet. Jag somnar så och vaknar någon timme –senare med vit sörja runt munnen.
Det här är en tandvärk som alltmer liknar en livsplåga. Jag vet ju att jag aldrig kommer att gå till tandläkaren igen.
Jag var sex eller sju år gammal, bodde på Ekerö utanför Stockholm. Det var första gången jag var hos tandläkaren utan mamma eller pappa. Tandsköterskan log, hon var snäll och fet, men tandläkaren sa ingenting. Jag såg hur hon tog på sig de elastiska handskarna borta vid fönstret. Hon hade munskydd som buktade in och ut i takt med andningen. Jag såg bara två ögon, små och svarta, hon såg ut som ett skaldjur.
Hon placerade salivuppsugaren i min mun, den lät som en kaffebryggare där hemma. Bokmärken i taket – änglar på rad och en bild på den där hunden, vad heter han, Pluto.
Och så kom borren, tonen var så ljus att jag knappt hörde det. Hon borrade och borrade, stötte på visst motstånd, tryckte hårdare och så slant hon till.
Det kom så mycket blod. Jag tror aldrig jag sett så mycket blod förut. Jag spottade i en vit vask där det fanns tandflisor och grå fyllning längs kanterna. Hela vasken blev röd. Hon plåstrade väl ihop det där på något sätt och jag fick gå hem.
Jag berättade sen vad som hade hänt för mina föräldrar, som sa ”oj” och sen trodde de att det inte var mer med det. Men det var mer med det. Veckan efter hade jag en ny tid. Jag vägrade gå. Och veckan därpå samma sak. Pappa blev mycket arg, sa att det kostar pengar om man inte dyker upp till tandläkaren.
Jag fick ytterligare en tid. Men när dagen kom blev jag sjuk. Jag frös och kände yrsel och kunde knappt resa mig från sängen. Pappa var övertygad om att jag spelade teater för att slippa gå. Han skrek: ”Nu går du till tandläkaren!”
Så jag gick. Hela mitt system kändes utslaget. Jag hade svårt att gå rakt. Men jag tog mig till tandläkaren. Jag har få minnen av vad som hände där, men jag minns när jag skulle ta mig hem. Det var kallt ute och det hade blivit mörkt. Jag tog fram reflexerna ur jackfickorna och gick. Jag stapplade fram på den lilla vägen. Jag såg liksom snett, som om världen vridit sig ett kvarts varv.
Jag var så oerhört trött. Jag stannade till vid en snödriva och bestämde mig för att lägga mig en stund och vila. Jag skulle bara hämta krafterna igen. Jag somnade där i drivan.
Mitt nästa minne: pappa står lutad över mig, hans ögon är stora och fyllda av skräck. Han lyfter upp mig och kramar mig hårt. Han bär mig hem. När han vandrar med mig vid sin axel hör jag hur han gråter. Hela tiden viskar han förtvivlat: ”Älskade barn. Älskade barn.”
Jag minns det så otroligt starkt, pappas gråt och hur han hela tiden sa ”älskade barn”. De lade mig i sängen, stoppade om mig noga. Jag låg febrig och tittade upp i taket. Från övervåningen kunde jag höra mamma och pappa prata. Pappa grät och grät, han kunde inte sluta.
Min barndom, jag tänker på den allt oftare. Kanske beror det på att jag själv har fått barn. Min lilla Charlie. Jag ser henne sitta belåtet och muttra för sig själv över några klossar i vardagsrummet och jag tänker: Den person hon kommer att vara om 30 år formas just nu.
Och jag tänker på hur skört allt det där är, att jag måste vara försiktig.