Nya visselblåsarlagen är bara en tunn soppa
Kommer den nya visselblåsarlagen, som regeringen klubbade i går, att bana väg för en svensk Snowden?
Glöm det. Paragraferna är en sorgligt urvattnad historia.
Regeringens remiss ”Ett särskilt skydd för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden” lämnades i dag till Lagrådet, som ska granska förslaget innan beslut fattas i riksdagen.
Vi börjar närma oss slutet på en tämligen segdragen historia som länge såg ut att leda till viktig ny lagstiftning.
För några år sedan tog en svensk regering för första gången äntligen tag i det rättsliga skyddet för visselblåsare, det vill säga anställda som slår larm om oegentligheter i arbetsgivarens verksamhet, och tillsatte en utredning.
Utredarna arbetade fram en del avancerade förslag, men näringslivets missnöje var så kompakt att de fick skrämselhicka och började om.
Resultatet blev tandlöst, framförallt för att rätten att vissla inte reglerades rättsligt. Det vore ju onekligen skönt för den som överväger att avslöja korruption, mobbning eller vad det nu kan tänkas vara, att veta att det finns ett juridiskt skydd för att slå larm.
Lagen ger dock visselblåsaren rätt till skadestånd om arbetsgivaren svarar med trakasserier. Stannar karriären av? Halkas det efter i löneutvecklingen? Sådana bestraffningar kan bli kostsamma.
Så långt är det bra. Men de tyngsta remissinstanserna har grymtat, för att uttrycka det milt.
Justitiekanslern, för att ta ett exempel, har i sitt yttrande påpekat att ett syfte med den nya lagen var att skapa tydliga regler för den anställde som slår larm. Men hur tydlig blir den nya bestämmelsen?
Statligt och kommunalt anställda har redan ett i grundlagen starkt stöd i meddelarskyddet, som förbjuder arbetsgivare att efterforska vem som har läckt skandalen till pressen.
Det finns risk för att offentliganställda börjar tro att de bara har skyddet som den nya lagen erbjuder – och det är betydligt svagare.
Dessutom ställer den nya lagen krav på att det är ”allvarliga missförhållanden” som avslöjas. Vad betyder det? Kommunals fartblindhet? Möjligen. Men om nu ingen ansvarig ställs inför rätta så kanske inte missförhållandena var så allvarliga?
Även JO har muttrat ogillande och påpekat konflikten med meddelarskyddet.
För att ytterligare bidra till röran så blir det enligt den nya lagen tillåtet att vända sig till pressen först om den anställde börjat med att slå larm internt utan att någonting händer.
Politikerna låtsas helt enkelt inte om att i begreppet ”visselblåsare” ingår att visslandet ska höras av så många som möjligt.
Den som begår brott i samband med att larm slås, genom att till exempel bryta mot sekretess, omfattas inte alls av det kommande rättsliga skyddet.
Du behöver med andra ord inte vara av samma dignitet som Edward Snowden, som läckte sekretessbelagda dokument som avslöjade hemliga och storskaliga övervakningsprojekt, för att riskera att släpas till domstol.
Ytterligare invändningar har rests. Men jag tror att ni vid det här laget har förstått vilken tunn soppa detta är.
Varför baxar då regeringen denna bleka historia vidare? Den sorgliga sanningen är att det inte finns något överdrivet politiskt intresse i riksdagen för den här typen av frågor. Miljöpartiet har bråkat, men i övrigt har det varit tyst.
Å andra sidan vill inte politiker att det ska framstå som att de struntar i modiga människor som avslöjar skandaler.
En fiffig lösning är att stifta en lag som ser bra ut på pappret, men som i praktiken inte betyder särskilt mycket.
Frågan ägs av Arbetsmarknadsdepartementet. På dess hemsida finns inte ett pip om att regeringen igår klubbade förslaget. Fullt begripligt. Detta är inget att skryta om.