Karolinerna sveks som tolkarna
Just nu pågår en sorglig byråkratisk dans kring frågan om vad som ska hända med de trettiotal afghanska tolkar som de svenska trupperna använt sig av i Afghanistan. Utan tolkar hade inte mycket blivit gjort i byarna. När svenskarna nu ska åka hem, dumpas tolkarna och blir skyddslösa måltavlor för talibaners hämndaktioner.
I Sverige rycker byråkrater och politiker på axlarna. Tolkarna som riskerat livet för Sverige har bett om asyl i Sverige, men de avvisas. Här särbehandlas ingen! Tolkar som jobbat för Norge, Danmark, England och Tyskland, däremot, beskyddas som sig bör.
Det är i själva verket en mycket lång officiell iskall och snål svensk tradition att vända dem ryggen som riskerat sina liv för Sverige, det gäller alla, utlänningar som svenskar.
Den här dagen den 25 maj år 1722 sattes det upp plakat på väggarna i Stockholm där regeringen kungjorde att ”Alla till Stockholm ankommande tiggare, de må så vara avskedade underofficerare, soldater, flyktingar och annat löst folk – omedelbart ska avvisas från Stockholm.”
De som stämplades som ”löst folk”, som skulle kastas ut, var inga mindre än de arma karoliner som stapplade hem efter ibland upp till 15 års fångenskap i Ryssland. De var knäckta, utfattiga, ofta skadade och tilltufsade. De hade en gång beordrats ut i krigen för att riskera sina liv för fosterlandet på slagfälten i Ukraina, Ryssland, Polen och Baltikum. Över 23 000 karoliner hölls fångna under ytterst svåra förhållanden i Ryssland, utspridda i det väldiga riket ända bort till kusten mot Stilla Havet, bara cirka 5 000 kom levande hem igen.
Vägen hem var för de flesta en mödosam, direkt livsfarlig månadslång fotvandring. Hemkomsten var en chock. Alla hade många års lön att fordra. Kronan kom med skambudet att om de nöjde sig med hälften fick de pengar genast, annars fick de vänta. De som vägrade skambudet fick vänta i 15 – 20 år. De som ännu hade armar och ben i behåll försökte ta värvning igen, men i stället för att hedras och respekteras för sina kunskaper och erfarenheter i fält, erhöll de anställning ofta under den grad de en gång hade haft. Försvaret hade skurits ner och karolinerna fick vara glada om de fick någon befattning över huvud taget.
Omdömet om veteranerna var inte positiva i rullorna: ”Ofärdig” kunde det stå eller ”lam”, ”sönderkrossad av ryskt arbete”, ”torftig och medellös”, ”kväst i huvudet och illa medfaren”. Officerarna hade lätt att få hjälp, men de vanliga soldaterna fick nöja sig med tio daler silvermynt och ett ”tack och adjö”.
Det var dessa arma krakar som nu kallades ”löst folk” och skulle sparkas ut ur Stockholm. Många invalidiserade veteraner sökte sig till det gamla Birgittaklostret i Vadstena som var omgjort till krigsmanshus.
När veteranerna kom hem från Tyskland var Karl XII borta för alltid och karolinerandan fanns inte längre. På gott och ont. Karolinernas känslor sammanfattades kanske bäst av Stenbocks kurir, Henrik Hammarberg, som skrev: ”Ej någon sig för oss numera bemöder. Vårt hantverk duger ej. Vår mästare är död”. De som varit nationens hjältar hade förvandlats till ”löst folk” som skulle fösas ut ur huvudstaden.
Den siste karolinen var finländaren Wilhelm Carpelan, som avled som generallöjtnant 1788 vid 88 års ålder. Det var också en Carpelan som var den förste karolinen, Krister, som hade börjat alltihop genom att undervisa den unge Karl XI i exercisens grunder på Stockholm slotts borggård på 1660- talet.
Nära hundra år efter karolinernas plågsamma hemkomst, hände samma sak igen. Då återvände veteranerna från 1808 – 1809 års krig, där Sverige förlorade Finland. De sårade krigsinvaliderna fick klara sig bäst de kunde, hundratals drog fram som tiggare. Ingen ville veta av dem. Kronan vände dem ryggen.
Så gör man nu med tolkarna som den svenska armén använde i Afghanistan. De riskerade livet för Sverige och nu riskerar de att drabbas av talibanernas hämnd. Det är en skam att den svenska regeringen inte tar sitt moraliska ansvar utan skyller på byråkratiska irrgångar.
Vägen hem var för de flesta en mödosam, direkt livsfarlig månadslång fotvandring. Hemkomsten var en chock.