Tv satsar hellre på såpor än kultur idag
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag har förmånen att känna en i mitt tycke lysande gitarrist, som ibland kommer till mig och ger mig den mest underbara skönhetsupplevelse och lycklighet.
Det är en stor favör för mig att få bli delaktig av hans konst. Ibland är det bara jag som får lyckan att lyssna till honom. Men det händer också att det är ett litet sällskap, som bänkar sig i mitt vardagsrum.
En annan vän till mig är en gladlynt skådespelerska, dansare och sångerska. När hon kommer blir det ofta underhållning. Vi brukar turas om med diktläsning. Det blir då inte bara min egen poesi. Själv är jag förtjust i Anne-Marie Berglunds dikter. Där finns en öppen sårbarhet, som berör mig mycket. Vi läser inte bara dikter. Prosatexter finns också på repertoaren. Favoriter här är bland annat Stig Claesson och Marguerite Duras. Det var sorgligt att läsa ”God natt, fröken Ann” som möjligen är ett avsked från författande. Man får bara hoppas att Slas tänker om och fortsätter att skriva, annars blir det ett stort tomrum i den svenska litteraturen. Vi kan inte vara utan hans klokskap och humor.
Det blir inte bara läsning, när min artistvännina och jag kommer samman, utan också sång. Vi har upptäckt att vi har skillingtrycken gemensamt. De har en så enkel story. Jag minns att mina barn redan när de var små var förtjusta i de här sentimentala berättelserna. Särskilt sången ”I en sal på lasarettet ...” om den dödssjuka lilla flickan. Den fick de annars vilda pojkarna att sitta andäktigt och lyssna. Det förfaller mig som om vi har blåst liv i den musikaliska och litterära salongen i hemmen. Det är en njutbar blandning av sällskapsliv och underhållning och kräver just inga förberedelser.
Att man har övergett den här formen av sammankomster beror väl på att det finns så mycket annat att förströ sig med. Många föredrar kanske att uppsöka konserter, teaterföreställningar, uppläsningar i offentliga rum och visst är det en upplevelse att sitta i teatersalongen och se den nya pjäsen. Det känns naturligtvis extra festligt. Men har man svårigheter att ta sig till en lokal är det ingen dålig ersättning att få den kulturella stimulansen i hemmet. Det kan till och med vara riktigt rogivande.
Men teve då? Här får man väl sitt lystmäte av kultur? Nja, det vill jag inte precis gå med på. Lekprogram och ”såpor” förekommer det en uppsjö av, men vart har den riktiga teve-teatern tagit vägen? Den är verkligen en bristvara. Jag minns med stor saknad den tid, då det fanns en fast teve-ensemble, som gav oss många värdefulla föreställningar. Och de regelbundet återkommande konst- och litteraturprogrammen som ”Nike” och ”Röda rummet”, var finns de nu?
Ingenstans. Så, som sagt: man får vara tacksam när man har möjlighet till egna små opretentiösa kulturträffar i hemmet.