Pernillas kille väcker minnen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns en bild från Pernilla Wahlgrens rättegång som plötsligt får mig att minnas. Mitt eget lilla darrande helvete. Det är bilden på Joachim Lennholm, Pernillas pojkvän. Han sitter där bredvid henne i rättssalen. En kortsnaggad, rätt biffig kille. Till synes lugn.
Hur många sådana där killar kan det finnas? Män som förälskat sig i en kvinna och sedan klivit rakt in i de rykande resterna av ett misshandelsförhållande. Som kopplat ur trygghetslarmet och rensat upp. Good guys som levererat Trygghet & Beskydd och tja, varför kan vi inte kalla det ... kärlek?
Kan de vara så många som hundratusen? Njae, de är nog säkert ännu fler.
Jag har nog inte ens varit i närheten av Pernilla Wahlgrens pågående skräckspiral.
Men jag vet. Och jag minns. Ja, nu minns jag.
Hur jag stod där i hallen och undrade om ytterdörren skulle hålla. Och vad säkerhetskedjan egentligen var gjord av. Av plast? Och hur mina tjejkompisar trofast stod och väntade utanför porten. Hur de bildade som en levande sköld runt mig och hur vi sedan trippade iväg på våra jättehöga klackar.
Och hur allt sedan blev det gamla vanliga: ett åtal som lades ned. Socialsekreterare som var så "förstående" att hotbilden gullades ned till någon sorts menlös och kletig sockervadd.
Och så polisen som röt: "Hördudu, det är inte bara att komma här och göra en anmälan. Om du tar tillbaka den här sen, så ska jag fan se till att du åker dit för mened." Såna saker. Och jag fattade vinken: att nu måste jag fixa allting själv.
Och efter några skakiga och ensamma år, så minns jag hur jag på en mörk gatstump plötsligt kom att tänka på ordet Beskydd. Vad var det för ord? Ett gammaldags, otympligt och bortglömt ord. Ett ord som ingen längre sa, använde. Jag längtade efter Beskydd.
Så kom min egen Good Guy. En man med sportbag och stora muskler. Och livet kom tassande tillbaka. Och jag minns hur jag stod i vardagsrummet och lyssnade på hans lugna, malande och övertygande röst.
Hur han tog en del av det onda och hur jag blev fri. Fri. Rädslan bort. Säkerhetskedjan av. Telefonjacket i. Och dörren på vid gavel igen.
Och kanske är det därför som det hugger till, när jag ser den biffige Joachim sitta vid Pernillas sida där i rättssalen. Två modiga människor som sätter emot.