När partiledarna gick vilse i pannkakan
Svårt att hitta sina nya roller
Han har varit statsminister i åtta dagar. Hon oppositionsledare lika länge.
Att Ulf Kristersson och Magdalena Andersson inte hunnit bli bekväma i sina nya roller blev uppenbart under den första partiledardebatten efter valet.
De var helt enkelt vilse i pannkakan.
Det har gått sju veckor sedan valet. Under den tiden har partierna bemannat poster som de fått tillgång till efter valet, sagt tack och hej till dem som fick gå, funderat över sina nya roller – kort sagt ägnat sig åt i huvudsak inre arbete.
Men på onsdagsmorgonen var tiden för förberedelser över. Nu skulle den nya spelplanen anfallas – från höger till vänster, från rödgrönt mot blått. Plats: Riksdagens plenisal.
Det gick sådär kan man väl säga.
– Trevande, sade Jimmie Åkesson efter debatten och det kan man hålla med om.
Ulf Kristersson har varit minister, ekonomisk talesperson och partiledare under de senaste tolv åren. Alltså i huvudsak i opposition. Han håller på att lära om. Från kritiker till landsfaderlig försvarare.
Under den första partiledardebatten efter valet hade han inte riktigt hittat formen, om man säger så. Det blev inga besked i någon riktning, inga roliga oneliners, skojigare korta repliker, men däremot ett inlägg om mäns våld mot kvinnor.
Magdalena Andersson har det motsatta problemet. Under drygt sju år har hon varit finansminister och i ett knappt ett år statsminister. Makten personifierad.
Nu är hon en nobody, en opinionsbildare bland andra som måste slå sig ihop med Jimmie Åkesson eller något av regeringspartierna för att få igenom politiska beslut.
Därför ska man kanske inte bli förundrad över att Andersson under debatten dels erbjöd Ulf Kristersson hjälp i hans viktiga värv, framför allt att slutföra den svenska ansökan till försvarsalliansen Nato. Dels skarpröstat påminde Kristersson om att han sitter vid makten med Jimmie Åkessons goda minne. Åkesson företräder ett parti som enligt Andersson har splittring i sitt DNA. Och alltså inte alls vill hjälpa till.
Jimmie Åkesson var den partiordförande för de tre största partierna som klarat förändringen bäst. Han har under de tre senaste mandatperioderna gått från att vara i opposition mot allt och alla till att under de senaste två åren samarbeta med Moderaterna och KD.
Nu är SD ett stödparti till regeringen, eller ett samarbetsparti som de föredrar att säga. Samarbetet omfattar sju politiska områden och statsbudgeten.
Men i övrigt känner sig Åkesson fri att göra upp om vad som helst med vem som helst. Det påpekade Åkesson under debatten och jag har svårt att tro att inte alla trodde honom.
En som däremot var i toppform var Nooshi Dadgostar (V). Så här i efterhand kanske det var lite jobbigare för henne attackera blockkollegan Magdalena Andersson än det såg ut att vara under den förra mandatperioden. Nu kastar hon sig i alla händelser med liv och lust över regeringsföreträdare. Ofta på ett ganska roligt sätt.
Uträknad är avgående C-ledaren Annie Lööf redan av sina kolleger. Ingen tog replik på henne (debatterade emot), varken från höger eller vänster. Hon däremot gick mycket grundligt till väga och replikerade på talare från hela det politiska fältet. Ny C-ledare väljs i februari.
Till sist några ord om avtalet som styr samarbete mellan regeringspartierna M, KD och L och Sverigedemokraterna. De fyra närmast inblandade partierna kallar det Tidö-avtalet efter 1600-talsslottet där avtalet slutförhandlades. Nooshi Dadgostar kallar det spetsfundigt för ”slottsavtalet” medan Annie Lööf säger ”öktoberavtalet”.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.