Så fostras fansen till att bli huliganer
Inget lag har någonsin varit mitt lag.
Jag har försökt, men misslyckats med både Queens Park Rangers och IFK Göteborg.
I min närhet finns det däremot gott om intelligenta män, för det är ju alltid män, som kan föra samtal om både Sture Dahlström och Mellanösternkonflikten – men som applicerar världsbilder i Bagdad-Bobs anda så fort deras favoritlag kommer på tal.
Det har alltid förvånat mig.
Att hålla på ett lag är att erkänna sin enfald.
Ingenting annat.
Varför just Liverpool? För traditionerna, försöker du. För identiteten. Nej, allvarligt talat, för att din storebror hade svartvita tidningsurklipp med John Barnes på pojkrumsväggen. Du skulle lika gärna kunna hålla på en pinne i skogen, som Mats Olsson mycket riktigt påpekar i sin lysande bok med samma namn.
Men kärleken är och ska vara enfaldig, måste sakna både logik och proportioner.
Vilket också gör den farlig.
Det har skrivits en miljon artiklar om fotbollshuliganism, men jag minns bara en mening, antagligen den bästa Simon Bank någonsin har skrivit:
”Huliganer älskar fotboll som hustrumisshandlaren älskar sin fru.”
Det är en sanning som skrämmer. Man talar ju annars så gärna om ”en liten klick”. Våldsturister som inte ens en bra dag kan skilja syskonen Elm från syskonen Tainton.
För allt blir ju så mycket enklare om man slipper diskutera supporterkulturens eget ansvar. Hur ståplatsläktarnas konflikt mellan att älska och att ”hata-hata-hata” ständigt fostrar nya huliganer.
Ty när övergår egentligen en fotbollssupporter i att vara en del av problemet?
Jag menar, i vilket ögonblick?
När växelpengarna väl träffar hörnläggaren på örsnibben? När man skriker att domaren är en fitta? När man säger sig hata ett annat lag?
I den frågan vilar en sanning som ingen fotbollssupporter vill konfronteras med.
Huliganen är lika fotbollsintresserad som resten av läktaren, en del av samma supporterkultur. Men med den skillnaden att han verkställer det hat som andra bara talar om. Han är en blodig skrattspegel av den manliga kärleken till ett fotbollslag som nog lika gärna skulle kunna vara kärleken till en pinne i skogen.
Fotbollshuliganernas sammandrabbningar är bara den yttersta formen av samma enfald, samma kärlek.
Ty så älskar fotbollshuliganen sin klubb. Som hustrumisshandlaren älskar sin fru.