Vinterblues i tofflor och schal över knäna

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Åt ena hållet är himlen svagt gulrosa mot balkongräckets vita mössa. Men västerut är den knallblå och taken vitvita. Jag har sockor, vristvärmare och filttofflor och en stor schal över knäna. Tanter fryser alltid om lår och knän. Man påminner sig fyrtiotalsfilmer där det antingen handlar om kryssning eller att ungdomar spelar krocket på en stor gräsmatta. Gamlingarna som sitter och tittar på med knäna täckta av plädar.

Dagens temperaturnotering -16. Jag minns inte att det i januari varit så kallt sen krigets dagar. Jag har för mig att kylan de senaste decennierna slagit till först i februari med knarrande snö och ashalkiga trottoarer.
Det tycktes som om att alla små barn kunde stå på skidor med stavar och allt redan i treårsåldern. Jag hatade vintern.

I min ålder minns man inte riktigt hur det var i fjol men krigsvintrarna mejslas fram med vedtravar på de bredare trottoarerna. Som nu djävligheter beter sig sammanföll kylan med bristen på eldningsolja. Pappa och äldste sonen låg i arktisk kyla där uppe i norr och vaktade våra gränser mot öst.

Alla som hade två stickor gjorde vantar, öron- och knäskydd, schalar och mössor. De hemmavarande gick hem till varandra och badade efter tillgång på värmeolja i husen. Det var ju ransonering. Det var också som om att kylan sammanföll med bristen på mat (ransoneringskort). Mamma och jag som inte var så mycket för kaffe bytte dessa kuponger mot smör och mjöl. Man kunde få för sig att naturen var i maskopi med tyskarna. Nu vet jag inte vad man kan skylla på.

Men även före kriget var vintrarna svinkalla. Vi bodde i en liten norrländsk stad. Långt till skolan. Jag var ett vandrande klädpaket med halvt utstående armar. Schalar virade upp och över näsan. I elvaårsåldern fick jag glasögon. Jag har glömt hur jag bar mig åt när de immade igen.

I dag har jag ett helvete. Schalen måste dras ner så att det blir luft emellan, men det fungerar sällan. Jag immar igen ändå och måste stanna till och ta av handskar och leta fram rena näsduken. Det måste finnas någon sorts vätska som man kan spraya på, eller hur? Man borde ha gått in till en optiker. Men det förefaller mig som om att den värsta djävla kylan slagit till just under en av dessa helg- och söndagar som dominerat julen 2002. Jag tycker mig aldrig tidigare upplevt en julhelg som så påpassligt lagt sina heliga dagar intill lördagar och söndagar.

Unga hurtiga människor i villaförorterna har tagit fram skidor, byltat på barnen så att de kommit att likna mig någon vinterdag på trettiotalet. Skidor har aldrig varit min gren. Jag var nästan sex när vi flyttade norrut därför att min pappa fick en lärartjänst där. Det tycktes som om att alla små barn kunde stå på skidor med stavar och allt redan i treårsåldern. Jag hatade vintern. Ibland hade man gymnastiktimmarna i någon backe att åka nerför och staka sig upp. Jag ramlade alltid. Jag hatade vintern. Jag hatar den fortfarande också i denna vackra friskt måleriska form som vi just nu bjuds på. Stick ut ansiktet genom fönstret och du känner hur det biter till i kinderna och hur andningen liksom fastnar. En obotlig nervskada i mina fötter kräver promenader för att inte bli värre, säger doktorn. Då har jag broddar och käpp med nedfällbar pik. Den ser ut som ett vapen. Jag är livrädd ändå. Vi minns alla, vi i Stockholm i alla fall, förra vinterns katastrof utan snöskottning och sandning. Oplogade gator och trottoarer och sen istapparna.

Jag bor i ett äldre hus. Det drar från fönstren. Det är lite ojämnt med värmen i elementen. Mitt på dagen går den ner. Alltså under vanliga människors arbetstid. Jag är ensam om att både vara pensionär och jobba hemma.

Klockan 17.00 blir det varmare igen.

Kerstin Thorvall (kolumnister@aftonbladet.se)