Jag kan inte andas – ändå fortsätter jag att läsa
Förlåt om jag kommer här och stör mitt i semestern. Jag tänkte bara kolla om ni har något att läsa, där i hängmattan. Eller är ni fast i stan och jobbar och sliter? Jag tänkte bara tipsa om ”Ur vulkanens mun” av Helena von Zweigbergk.
Jag har tjatat om den till alla jag känner. Häromdagen luskade jag reda på författarens e-post och skickade ett pinsamt fanmejl också. Men författaren var väldigt snäll och svarade.
Har ni läst den? Samtidigt ångrar jag lite nu att jag tipsar er eftersom man behöver syrgas under färden upp. Det är ingen enkel bok. Tvärtom. Man ska nog absolut inte läsa den om man är lättskrämd.
Eller om man är allergisk mot medelklassångest. Då ska man låta bli. Ångesten kommer att drypa från sidorna. Som fettfläckar kommer den att droppa ner på dina händer från boksidorna. Det blir kladdigt och svettigt när det första svala bedrägliga lagt sig.
”Jag kan inte andas”, suckade jag själv om kvällarna och mannen undrade varför jag fortsatte att läsa.
Jag hade först inget svar. För att den är fantastiskt välskriven. För att det är som att se en bilolycka, stanna och inte kunna röra sig därifrån, måste titta. Jag kastades mellan att älska den här boken och vilja slänga den (karaktärerna) i väggen. För deras surhet, bitterhet, för vad dom gör mot sina barn herregud, och mot varandra. För att dom stannar i sitt äktenskap. Mental misshandel. Rollerna. Fällorna.
Ändå fortsätter jag.
Sedan kommer jag på mig själv med att tänka mycket på mannen och mig. Vi får aldrig blir så där sura och elaka mot varandra och jag älskar honom. Han är en bra man och en fin pappa. Och ungarna, aldrig ska vi förgifta dem med surfittigheten.
Men så slog det mig halvvägs in i boken – att den där surheten finns ju i mig också. Det är därför jag blir så illa berörd, förutom att det är vidrigt att läsa om barnen och den mentala misshandeln och så men ändå.
Ibland hör jag ju även min egen röst och tänker ”det där var väl ändå inte jag”?... eller hur man vaktar den andre. Ni vet, ”kontraktet”. Det är du och jag nu älskling. Det är ju ett magiskt löfte, men ibland, i de tristaste diskstunder – även ett hot. Du och jag, du vet det va? Allt det där som man sörjer lite när det har gått några år och den berömda förhandlingen tar allt större plats. Vi som inte brydde oss.
”Det är faktiskt din tur att?...”
”När kommer du hem då?”
”Varför är det bara jag som?...?”
Men jag vill vara mer och bättre än så. Jag vill inte vara ogin och snål. Jag vill lägga ut världen som ett smörgåsbord åt min älskade och åt mina barn, här, allt det här är ert.
När boken var slut la jag mig ner på sängen och log. Jag hoppas att Helena von Zweigbergk får Augustpris för den men det får hon nog inte. Den kommer att anses för ”kvinnlig” för juryn även om det inte uttalas, eftersom den handlar om en kvinnans (självupptagna) relation till alla omkring sig, inte om Gregorius eller någon liten underdog som växer upp i folkhemmet.
Men för er som saknade bara en liten aning av ”hjältinnans” egna brister eller kanske ansvar, i till exempel ”Bitterfittan”. Läs den här. En Bitterfitta för dom som inte drömmer om kollektivboende men ändå inser att det är svårt. Med kärlek. Och att man måste gräva under sina egna fötter ibland, hur provocerande det än är.
Nä, nu kan jag fan inte göra mer reklam utan att få procent på royaltyn känner jag.