Jag tar på mig teflonkostymen

Kerstin Weigl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2013-02-07 | Publicerad 2013-02-06

Jag vill inte.

Jag vill inte bry mig om det.

Jag raderar mejlen, tar bort kommentarerna, slänger breven som når min hemadress.

Så har jag gjort i 30 år.

Jag har en teflonkostym, den åker automatiskt på när jag kliver in på min arbetsplats. Det går enkelt. Jag tänker att det ska jag tåla, jag har makt, jag har en röst.

Under 30 år har det blivit väldigt mycket värre, men också lättare. Då kom enstaka handskrivna brev i postfacket om hur ful, korkad och sexuellt otillfredsställd jag är.

Nu är påhoppen så många fler, så mycket grövre, men mängden avtrubbar mig. Skurar av hat smattrar på teflonet.

Under senare år har jag på min (manlige) chefredaktörs uppdrag skrivit om dödligt våld mot kvinnor. Då blev det värre. Jag förutsattes hata män.

Lika enfaldigt tänker kvinnor som i tänkt systerskap skriver att det är bra att jag avslöjar svinen, männen.

Det är bra att mina kollegor ser i kameran och läser ur breven. Dödshot mot kvinnor och deras barn ska anmälas, polisen måste skärpa sig, utbildas och sätta fart. Jag hoppas att SVT:s granskning av näthatet driver fram en förändring.

Jag säger inte att min likgiltighetsstrategi är riktig. Bara det faktum att jag har en strategi avslöjar ju att jag tvingas förhålla mig till dom. Men jag har ett val.

I någon mening påverkas jag kanske i mitt skrivande av hatbrev. Jag vet inte. Jag tror att jag väger orden, undviker vissa värdeladdade uttryck.

Det finns en lista nu, Sveriges 100 farligaste kvinnor. Jag är nummer 20: "Kerstin Weigl, extremt ensidig skribent".

Min käraste ber om min tillåtelse att skriva på sin Facebooksida:

"Jag har varit i krig, bevittnat revolutioner, suttit i enrum med mördare, men modigast måste jag väl vara nu när jag sover med en av Sveriges farligaste kvinnor."

Ironi fungerar förstås inte, inte på dom. Humor är inte deras utpräglade egenskap.

Jag tänker på avsändarna som "dom", obegripliga existenser i en annan galax. Jag tänker inte att de är någons son, pojkvän, pappa. Bara så kan jag fortsätta att på allvar inte bry mig om dem.