Nu ’West Wing-går’ de i maktens korridorer

Hyllade tv-serien "The West Wing" (i Sverige "Vita huset) sändes 1999 till 2006 och handlar om staben kring presidenten Josiah ”Jed” Bartlet spelad av Martin Sheen.

I Neapels gränder började man hitta avrättade människor som inte bara hade skjutits i nacken.

Den napolitanska läkarkåren anade ett trendbrott: allt oftare hade camorrans offer skjutits i ljumsken eller buken först, innan jobbet avslutats.

Vad som hade hänt? Filmregissören Quentin Tarantino. Torped­erna hade börjat vinkla pistolerna som i hans filmer. Med resultatet att de inte kunde sikta ordentligt.

Även om parallellen ter sig hårresande är det liknande mekanismer som gjort att ”West Wing-gå” till slut blivit ett begrepp i det svenska riksdagshuset.
Jag hade själv hört det från bekanta inom politiken. Härom­veckan dök uttrycket upp på nytt i tidningen Fokus under rubriken ”En sakkunnigs bekännelser”. Johan Wennström beskriver hur två med­arbetare skyndar fram i den långa underjordiska kulverten mellan Finansdepartementet och Rosenbad och säger till varandra: ”Nu är vi ute och West Wing-går.”

Precis som de fiktiva politikerna i tv-serien ”The West Wing” går de alltså snabbt i en korridor medan de avhandlar en politisk fråga.

Wennström skriver att ”The West Wing” fortfarande är tv-serien man i regeringskansliet ser upp till ”i termer av maktfantasier”.

Det lät harmlöst, nästan gulligt.

Fram till förra veckans regerings­kaos, kanske ska sägas. När de brittiska tidningarnas kommen­tatorer förvånat konstaterade att den svenska politikens främsta signum – strävan efter konsensus – verkade som bortblåst.

Vi såg en ny generation politiker göra entré. Som gjort karriär genom personval. Som studerat Obamas valkampanjer. Som innerst inne drömmer om att ”West Wing-gå” i underjordiska kulvertar och prata om rikets framtid.

Fiktionen gestaltar inte bara verkligheten, den skapar.
Tv-serier och filmer är där våra drömmar är. Som publik identifierar vi oss, beundrar, vill bli.

Amerikanska bedömare tycks tämligen överens om att den svarta statsministern i sista säsongen av ”The West Wing” åtminstone delvis banade vägen för Barack Obama.

På samma sätt är det svårt att tänka sig att svenska heltidspolitiker som knarkat ”House of cards”, ”The West Wing”, ”Borgen”, ”Kronprinsessan” och ”Commander in chief” inte har präglats av vad de sett.

Och om det inte vore för den taffliga dialogen skulle den senaste veckans tv-sändningar kunna vara hämtade ur vilken politisk thrillerserie som helst.

Politiker från alla riktningar – vänster, höger och extrem­höger – har genom ett makthungrigt chicken race kört landet rakt ned i diket. Det har varit skamligt att se. Pinsamt.

Och nu då? Kan vi hoppas att botten är nådd? Eller blir det ännu värre i vår?

Liksom den napolitanska läkarkåren befarar jag det värsta.

Makt & fiktion

Maud Olofsson.

När Maud Olofsson just blivit minister 2006 kände hon sig till och med tvungen att skriva en debattartikel om sin favorit-tv-serie. ”Likt dropparna som urholkar stenen så kan ’Commander in chief’ urholka en del av de missuppfattningar som finns kring kvinnors ledarskap och makt”, skrev Olofsson.

Maffia & fiktion

Roberto Saviano.

I sin bok ”Gomorra” skriver Roberto Saviano att uttrycket ”Il Padrino” (den italienska titeln på ”Gud­fadern”) faktiskt inte alls brukade användas av maffian i Italien. Men efter filmen bytte man – och maffiafamilj­ens överhuvud började kallas ”padrino”.

Följ ämnen i artikeln