Vi filmar fiskar - alltså vet vi om att vi ska dö

Ronnie Sandahl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-07-14

helskärm

Framför ett akvarium står en man och filmar en gädda.

Han har kemilärarbyxor och högt hårfäste, den sortens ansikte man glömmer i samma sekund man ser det. Han går från akvarie till akvarie, filmar varenda fena. Är det märkligt? Inte alls.

Det är det märkliga.

Vart man än går på Den Blå Planet, Nordeuropas största akvarie, möter man en vägg av mobilkameror.

Det spelar ingen roll om det är en hammarhaj eller en helt vanlig krabba där bakom glaset. Och de som filmar är verkligen inte bara pervon som kan förvandla en flaska torskleverolja och en rulle hushållspapper till en helkväll. Tvärtom: alla filmar och fotar, hela tiden.

Där någonstans rullar vemodet in.

När mannen med kemi­lärarbyxorna sedan blir stående i fem minuter framför ett sillstim når den existentiella tomheten rentav Pär Lagerkvistska proportioner, förvandlas till ett tryck över bröstet.

Människan påstås vara det enda djur som överväger meningen med sin egen existens. I sin bok ”Den menings­sökande människan” påstår professor Peter Gärden­fors att våra hjärnor är konstruerade att ständigt söka mening i tillvaron, skapa sammanhang.

Förr var det enklare: jorde­livet var ett förtält till evighetens husbil. Det räckte. Men nu, i ett sekulärt liv?

Nu samlar vi bevis för att vi levt, och för att det livet var bra. Folket runt mig filmar inte fiskar, de filmar vetskapen om att de ska dö.

När jag står framför akvariet med oceanfiskar kommer jag att tänka på morfar. När han dog hittades en bunt almanackor i hans bankfack. Decennier av vardagliga händelser: däck­byten på bilen, tandläkar­besök, inköpslistor.

De sista femton åren levde han utan sammanhang, utan kontakt med familjen. Åren försvann. Han gick till tandläkaren och han handlade på B&W i Skara och sedan dog han.

Almanackorna i bankfacket var nästan som ett rop från andra sidan: Jag fanns! Jag levde! Som att allt varit förgäves om ingen fått veta att han den nionde december 1998 skulle hämta en smörgås­tårta.

På samma sätt är det för mannen med kemilärarbyxorna. Han samlar sina bevis. Och bland relikerna av ett levt liv, bland kokta ägg och trisslotter, finns det nu också fotografier av stingrockor och kväkande giftgrodor, av ännu en dag som levdes.

Inte heller den för­gäves.