Flyttlådorna fylls av all min övervikt
Jag kom till Stockholm med två bananlådor böcker, några resväskor kläder. Jag minns att jag skämdes över att min första förortslägenhet var så tom.
Att den inte påminde om ett hem.
Det är lite mer än fem år sedan. Och nu fördelar jag åren sedan dess över tusen bruna lådor. Jag ska flytta till Berlin. Jag vet inte hur länge men jag vet varför.
Och livet ska ned i lådor.
Skjutsar långsamt ut lådorna i trapphuset. Hittar inte den svarta spritpennan och tänker att jag kan vänta med att anteckna lådornas innehåll.
Tio sekunder senare har jag glömt vad det var i den senaste flyttlådan.
Vad som var så viktigt.
Och jag grips för varje låda, för varje svart sopsäck med kläder, av ett allt starkare äckel.
Jag ser mina föräldrars överbelamrade källare framför mig, tjugofem år av inbillade minnen och sådant man tror sig kanske behöva, men som stannat två meter under jord.
Nej, det är inte mitt liv jag packar ned.
Det är övervikt.
Sedan skäms jag en liten stund. Ja, över tanken. Man vill ju inte gärna vara en i raden av smakfulla konsumtionskritiker som, höga på medelklasskuld, talar sig varma om hur äkta människorna i någon jävla stam i Oceanien känns, eftersom de ännu inte färgats av kapitalismen och konsumismen utan bara är så himla nöjda med att fiska sin egen fisk och designa sina egna kläder av bananblad och havssalt.
Man vill inte vara en ETC-prenumerant med KTH-brillor och världens alla sanningar samlade på 15 kvadrat.
Man vill inte vara en krisande tvåbarnsmamma i en för stor villa som tror att feng shui är lösningen på alla problem, inklusive det som involverar maken och hans yppiga sekreterare.
Men det är man.
Man är inte UNA-bombaren, men man har tröttnat på alla saker som tynger en.
All jävla övervikt.
Tidig morgon innan jag är klar. Bostadsrättsföreningens medlemmar sover. Jag sitter tyst i soffan. Lägenheten är så ren att jag knappt vågar röra mig. Jag röker en cigarett i fönstret. Solen har gått upp utanför fönstren.
Det är bara några timmar kvar tills sänglamporna i lägenheterna tvärs över gården tänds igen, bara några timmar kvar tills medelklassens lagom konsumtionskritiska morgontidningsprenumeranter kliver upp och ännu en morgon ställer sig framför sina överbelamrade garderober och tänker:
Jag har ingenting att ta på mig.